En dom som bara funkar i Fantasisverige

En tjugoåring i Växjö tröttnade på att bo hemma i trean med sin far och fem syskon. Han kunde inte koncentrera sig på sina studier och saknade privatliv. Killen flyttade ut och blev inneboende på annat håll i stan. Men han hade inte pengar till hyran och sökte ekonomiskt bistånd av kommunen.

Det blev nobben hos socialtjänsten som hävdade att trångboddhet inte är ett skäl för att skattebetalarna ska rycka in. Men förvaltningsrätten i Växjö hade en annan uppfattning, familjen bedömdes som mycket trångbodd. Därmed var inte 20-åringen "tillförsäkrad en skälig levnadsnivå genom fortsatt boende med familjen".

Det moderata kommunalrådet Oliver Rosengren rosenrasade om att det var "helt orimligt" i Smålandsposten:

Växjös skattebetalare ska inte behöva ta ansvar för att en person i 20-årsåldern vill flytta hemifrån. För de flesta unga är det självklart att man behöver skaffa sig en egen inkomst för att kunna skaffa sig en egen bostad.

Kommunen överklagar. Och hjälper inte det kräver Rosengren att riksdagen förtydligar lagstiftningen. Frågan är om det behövs. Det borde räcka med att Socialstyrelsen anpassar sina allmänna råd till bostadsbristens Sverige i stället för till Utopia. Den senaste upplagan är från 2013 och säger att den som har försörjningsstöd bör ges bistånd för flytt till dyrare bostad bland annat vid trångboddhet.

Definitionen av trängseln är som skriven för ett land fullt av tomma bostäder. Minsta skäliga levnadsnivå för ett par är att bo i en tvåa med åtminstone kokvrå. Två små barn kan dela rum, men med stigande ålder bör barn inte behöva dela sovrum - "personlig integritet" bör beaktas.

Här ska sägas att det kunde varit ännu värre. År 2004 larmade Boverket om att 60 procent av de enboende mellan 16 och 24 år var trångbodda. De bodde alltså i en etta eller ett studentrum. Men riktmärket ett eget sovrum och vardagsrum åt alla – utom par som ska dela – har alltså inte fått fäste hos Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens råd är just råd, inget bindande tvång. Problemet är att domstolarna lutar sig tungt mot dessa rekommendationer. Det gjorde till exempel Regeringsrätten, nu omdöpt till Högsta förvaltningsdomstolen, år 2008. Då hade ett par, 61 och 73 år, i Södertälje på eget bevåg flyttat från sin etta 39 kvadrat till en tvåa på 57 kvadrat. Trots att de hade försörjningsstöd.

Socialtjänsten ville inte bidra till den nya höga hyran. Bland annat för att paret inte diskuterat saken med socialsekreterare före flytten. Regeringsrätten ansåg dock – just med hänvisning till Socialstyrelsen – att paret hade rätt att bo i en tvåa. Fast inte så dyr som den de flyttat till, skattebetalarna behövde bara ta 499 kronor i månaden av merkostnaden om 1 350 kronor. (Om ni tycker det låter som småpengar, det rör år 2003.)

Domstolarna väljer i hög grad att orientera sig efter Socialstyrelsens utopiska karta i stället för efter terrängen i det trångbodda Sverige. Därför måste Socialstyrelsen snarast skriva om sina rekommendationer.

Sverige har inte råd med råd som rör ett fantasiland.

Malin Siwe, frilansande opinionsjournalist