Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

En brand som flätar samman Lars Vilks verk

Lars Vilks har blivit en symbolfigur i diskussionen kring de viktigaste ämnen mänskligheten har att förhålla sig till. Efter att delar av Nimis satts i brand flyter hans mest kända verk nu samman: en liten teckning och ett tjugofem meter högt bygge av drivved.

Publicerad: 30 november 2016, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

YttrandefrihetHot

Nimis har brunnit, det monumentalkonstverk som Lars Vilks sedan 1980 har byggt av drivved nedanför Kullaberg i Höganäs, min hemkommun. Före branden hade jag läst Niklas Orrenius ”Skotten i Köpenhamn – Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser”.

Vilks har blivit en symbolfigur i diskussionen kring de viktigaste ämnen mänskligheten har att förhålla sig till, en position där han tycks trivas, trots att den medfört dödshot och livvakter.

Niklas Orrenius har i tjugo år bevakat de främlingsfientliga krafterna i Skåne. För några år sedan började han följa Lars Vilks för att genom honom ge en bild av både högerextrema krafter och muslimsk extremism. Det låter som ett omöjligt projekt, men han lyckades. Boken är mycket välskriven, den blir en reality-rysare som lockar till sträckläsning.

Den som har ont om tid kan fuska och börja med sista kapitlet. Där går Orrenius på en Vilks-föreläsning på en icke namngiven konstskola. Flertalet elever är djupt skeptiska, men en ung iransk konstnär som i boken kallas Mahu ger Vilks helhjärtat stöd.

Mahu kan inte se varför muslimer ska skonas från kritik mot islam, som är en av världens största religioner och en av de ekonomiskt rikaste.

Efter att ha tagit in alla röster i Orrenius bok instämmer jag. Varför skulle inte galenskap i islams namn bemötas som annan religiös extremism? Med samma avståndstagande som möter till exempel Jehovas vittnen eller den amerikanska extremhögern?

Boken ger förståelse för Lars Vilks som konstnär, och hans egensinniga projekt. Konstskolans rektor frågar om han inte har något behov av att tydligt berätta var han står och säga:

”Jag är inte rasist!”

Det skulle vara patetiskt hävdar Vilks, svaret skulle bara bli: ”Vi tror dig inte”.

”Du kan inte misslyckas?” frågar rektorn.

Vilks svarar: ”Nej, jag har skapat den här osäkerheten.”

I konstverket ingår alla reaktioner: myndigheter, journalister, extremister, till och med skadegörelsen. I Helsingborgs Dagblad säger Vilks efter brandattentatet: ”De som har gjort detta har snarare förstärkt konstverkets intressanta sida och gjort det bättre.”

Ingen hävdar att författaren Salman Rushdie inte borde ha skrivit boken Satansverserna, som gjorde att han drabbades av en fatwa, samma sorts dödsdom som Vilks. Han är en erkänd författare, ofta nämnd som kandidat till Nobelpriset. Många har gett honom sitt stöd, ”han är ju bra, det är inte Vilks”, som några resonerar.

Men yttrandefriheten gäller båda. Dödsdomar för konstverk är oacceptabelt, oavsett våra åsikter om konsten.

Vilks konst består inte av det han gör, utan av den process hans verk utlöser. Det är vid närmare eftertanke uppenbart att det inte är hans rondellhund som orsakat dödsfall utan en terroristisk tolkning av islam. Hans mest kända verk flyter nu samman: en liten teckning och ett tjugofem meter högt bygge av drivved.

Båda är delar av skeenden som visar något som vi gör allt för att slippa medge: ingen kan ha kontroll. Vi kan försöka, vi kan göra vårt bästa. Men det enda vi kan vara säkra på är osäkerheten.

Dödsdomar för konstverk är oacceptabelt, oavsett våra åsikter om konsten.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

YttrandefrihetHot

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev