Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Maria Taranger: En anständig välfärd kräver både finansiella resurser och nya arbetssätt

Vi som befolkning kan inte kräva tillgång till nya behandlingar, högre reallöner, en bra skola, socialomsorg och polis utan att det kostar något.

Publicerad: 8 september 2021, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Det är kyligt på morgnarna. Även om solen strålar varmt på dagen kommer skuggorna snabbt om kvällen. Hösten har kommit till Sverige. Det är den tid på året när chefer runtom i kommuner och regioner ska försöka lägga en realistisk budget. En budget baserad på de ekonomiska medel som beslutats av politiska styrelser, av våra folkvalda representanter – det vill säga i förlängningen beslutade av oss själva. Det brukar vara förfärligt svårt. 

I hela samhället – i såväl privat som offentlig sektor – har vi förväntningar på ständiga reallöneökningar och kvalitetsförbättringar. Verksamheterna har krav på sig att avsätta mer medel för högre löner, nya it-system, nödvändiga ombyggnationer och i sjukvården dyrare läkemedel och operationsmetoder. Det är sällan möjligt för de politiska styrelserna att avsätta så mycket nya pengar till nästa års budget att vanlig verksamhet kan fortgå utan förändring. 

Alla nya landvinningar och det som vi ser som nödvändiga standardhöjningar måste finansieras. Om de ökade kostnaderna inte rakt av ska finansieras genom ökad skatt måste ursprunglig verksamhet klara sig på en mindre budget. Det är vad chefer sliter med för att försöka få till vid den här tiden på året. 

Om det inte finns onödiga arbetsuppgifter som går att ta bort behöver den verksamhet som är kvar kunna genomföras till lägre kostnader. Det är förklaringen till att en budget beskrivs så olika – av frustrerade medarbetare som en nedskärning, av chefer som en effektivisering och av politiker som en satsning. 

Vi som befolkning kan inte kräva tillgång till nya behandlingar, högre reallöner, en bra skola, socialomsorg och polis utan att det kostar något. Själv tror jag det både behövs mer finansiella resurser och en radikal omställning av arbetssätt. 

I sjukvården är kostnadsutvecklingen hög då det hela tiden kommer nya dyra behandlingar, men här kan utvecklingen också leda till mindre behov av dyr och personalkrävande sjukhusvård. Då kan man tala om effektiviseringar. Men när jag från mitt håll tänker på skolan har jag svårt att förstå hur man skulle kunna effektivisera verksamheten: Det kan ju inte gå att varje år plocka bort fler lärartjänster för att finansiera högre reallöner och investeringar i byggnader. Eleverna blir ju inte färre och jag är övertygad om att du inte kan förmedla lika bra kunskap på mindre och mindre tid eller till större och större klasser. Inom äldreomsorgen kan man inte byta blöjor snabbare, eller trösta fortare. Däremot kan man stärka äldre och anhöriga så att de kan klara mer själva och fördröja tiden till den äldre behöver maximal hemtjänst eller ett boende. 

Jag är trött på att höra att den offentliga sektorn är ineffektiv och ett slukhål för skattemedel. Men jag är också trött på att höra av personer som jobbar i offentlig sektor att det inte finns något annat sätt att bedriva verksamhet än med ”x” antal personer med just ”y” sorts utbildning. 

Vi kommer inte få en anständig kvalitet på vård, skola och omsorg om vi inte som samhälle erkänner att det måste få kosta – både i form av ekonomiska resurser och mödan med förändrade arbetssätt. Ärlighet varar längst.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Maria Taranger

Överläkare och områdeschef på Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News