Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Elöverkänslighet kan inte avfärdas så lätt

Vetenskaplig forskning visar att vården har allt att vinna på att lyssna på sina patienter. Men vissa problem som människor upplever anses inte finnas. Att avfärda elöverkänslighet är att förvärra lidandet, fördyra vården och försvåra kartläggning av orsakerna.

Publicerad: 27 januari 2015, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vissa problem som människor upplever anses inte finnas. Hanne Kjöller har i DN än en gång majestätiskt slagit fast att ”sanering är fel lösning” på problemet elöverkänslighet. Hon har noterat ”att vissa upplever sig må väldigt mycket bättre efter en elsanering” – men detta visar bara ”kraften i placeboeffekten – inte strålningen”.

Överkänslighet betyder att någon inte tål en sak som är ofarlig för de flesta. En nötallergiker kan dö av en liten nötsmula, men nötter är inte dödliga för det. Orsaken till Kjöllers upprördhet är att Elöverkänsligas riksförbund får statsbidrag som handikapporganisation, vilket avfärdas som lika vansinnigt som att ge statsbidrag till ”Spököverkänsligas förbund”.

Vid ett besök i New York 1989 upplystes jag om att Sverige hade världsledande forskning om effekter av elektromagnetiska fält. Det visste jag inget om. Louis Slesin, utgivare av nyhetsbrevet Microwave News, följer forskningen och gav mig en namnlista på svenska forskare. Hans nyhetsbrev är fortfarande en guldgruva.

En av dem jag fick tips om var strålningsgenetikern Hakon Fröleén. I en intervju berättade han för mig om sitt sista år på före pensioneringen från FOA och Strålskyddsinstitutet. Han hade länge arbetat med radioaktiv strålning och trodde inte på någon biologisk effekt av elektromagnetiska fält. Av en slump hade han fått i uppdrag att utsätta 45 000-50 000 musfoster för sådana och studera de skadeverkningar som han inte väntade sig att finna.

Det blev inga fosterskador – men hälften av fostren dog. Under trettio år som forskare hade han aldrig sett sådana ”dundrande effekter”. Han hade inte heller mött maken till nedtystningsförsök: ”Detta är livsfarligt att jobba med, det är så helvetes mycket pengar involverade”.

Han ägnade flera år åt att få sin studie publicerad. När det lyckades var resultatet så väl inlindat i vetenskapligt ludd att inte ens jag kunde begripa rapporten, fast han berättat vad den innehöll. Nu är Hakon Fröleén död sedan många år, men jag tänker ofta på honom när människor hänvisar till ”vetenskapen” för att driva sina egna fördomar.

TCO hade den gången en miljöansvarig, utvecklingschef Per-Erik Boivie, som genomdrev en internationell sänkning av bildskärmars strålning. Datortillverkare över hela världen följde TCO:s normer och märkte skärmar med TCO:s etikett.

Utmärkta överblickar över debattens historia finns i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten, nr 4/14: ”Från bildskärmssjuka till elöverkänslighet” av Ragnar Forshuvud och ”Kampen som rann ut i sanden” av Gunni Nordström.

Personcentrerad vård är en allt starkare inriktning inom dagens sjukvård. Vetenskaplig forskning visar att vården har allt att vinna på att lyssna på sina patienter. Överkänslighet finns. Att avfärda vissa lidanden som spökallergi är att förvärra lidandet, fördyra vården och försvåra kartläggning av orsakerna.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News