Anna-Karin Grahn: Elever med NPF ska ha en plats i den ”vanliga” skolan

Under de senaste decennierna har allt fler elever fått så kallade NPF-diagnoser. I skolan finns det inga formella krav på diagnoser för att vi ska möta elevens behov och Skolverket är tydlig med att en diagnos aldrig får vara ett villkor för stöd. Vi kan dock se att antalet diagnoser verkar öka och vi ser allt fler elever som medicinerar. 

Hur påverkar en diagnos en elev och dess vårdnadshavare? Det vet vi inte, men det kan upplevas som att vårdnadshavare ställer högre krav när en elev fått diagnos. Det kan också upplevas som att elever med diagnos inte tar samma ansvar för sitt lärande. Det kanske är en psykologisk effekt och det är enklare att säga ”jag klarar inte det här för jag har adhd” i stället för att lösa en tankekrävande uppgift. För visst är det väl så att även om en elev har diagnos så ska vi i skolan undervisa den. 

LÄS OCKSÅ: ”Med rätt stöd klarar fler barn med autism skolan” 

Elever med NPF (det vill säga elever med till exempel autismspektrumstörning eller adhd) bör på ett beprövat sätt utmanas så att de når kunskapskraven och får så goda förutsättningar som möjligt för vuxenlivet. Skolan ska dessutom även stötta elever i det sociala samspelet, något elever med NPF ofta har behov av.

Det är enkelt att tycka att skolan ska anpassas väldigt mycket för vissa elever, till exempel med assistenter eller enskild undervisning, det finns dock svårigheter med detta. Därför har så kallade resursskolor poppat upp. I den vanliga skolan får vi inte sortera elever efter funktionsnedsättning eller prestationsnivå. En resursskola däremot kan ta emot elever med en viss typ av funktionsnedsättning och anställa personal med rätt kompetens. Dessa skolor är ofta anpassade för elever med NPF. Det handlar om elever som har svårigheter i klassrumssituationer eller med det sociala samspelet. 

Det är enkelt att tänka att en resursskola är rätt väg att gå. Ingen har facit, men ”forskningen visar på en försiktigt positiv tendens till att elever med olika funktionsnedsättningar uppnår bättre skolresultat i ordinarie skolsammanhang” (SOU 2020:42, sid 16). Det är alltså ingen självklarhet att resursskolor är lösningen för elever med NPF.

LÄS OCKSÅ: L: Ert förakt mot friskolor straffar elever med omfattande stödbehov, S

I min roll som rektor, och med den erfarenhet jag har av undervisning, så anser jag att det är bra för elever att behöva anpassa sig – då utvecklas de. Men det krävs att ramarna är tydliga. Det är viktigt att alla har en plats i skolan. För om elever inte har en naturlig och trygg plats hos oss i grundskolan, hur ska de sedan få en plats i samhället och arbetslivet? När en vanlig elev inte längre träffar elever med autismspektrumstörning, hur ska hen då veta hur hen ska bemöta en sådan person? Om vi ska dela upp barn i grupper efter funktion. Hur ska vi då kunna öka acceptansen för dem som avviker från normen? Det kan vi inte.

Trots detta är jag inte emot resursskolor. De har blivit en naturlig följd av det segregerade samhälle vi har i dag och de fyller en plats för elever och vårdnadshavare som känner sig vilsna i den vanliga skolan. 

Min förhoppning är dock att det här är en parentes och att vi återigen hittar tillbaka till en skola för alla. En skola där alla elever får goda kunskaper, känner trygghet och får lyckas.