Drömprinsen - en man som kan förklara saker

Skribenten Greta Thurfjell verkade själv förvånad över att finna en så märklig, närmast reaktionär preferens hos sig själv, när hon startade en av höstens stora debatter: Jag gillar när män förklarar saker för mig.

Därmed var diskussionen igång om huruvida kvinnor som Thurfjell, eller för den delen tjejerna bakom podden Della Q, står för något slags ”nykonservativ” rörelse i Sverige. Som om preferenser av det mer djupgående slaget skulle variera från ett år till ett annat, beroende på hur vindarna blåser i samhällsdebatten.

Att Thurfjells text i DN överhuvudtaget betraktas som normbrytande berättar kanske mer om vilket grepp feministiska, socialkonstruktivistiska teorier fortfarande har om den svenska offentligheten. Det skribenten förvånas över hos sig själv är ju knappast en extrem observation långt ut i den mänskliga psykologins periferi, utan en mer generell kvinnlig erfarenhet.

Jag talade för några år sedan med en tjej som uttryckte samma önskan som Greta Thurfjell, men i betydligt mer krassa termer. Hon tillhörde en stadigt växande, internationell kvinnlig akademisk elit. Och hon sökte någon som var intellektuellt ”åtminstone jämbördig” med henne själv.

Det fanns inget vekt, fjolligt eller oupplyst över den önskan. Bara ett sakligt konstaterande om att marknaden var starkt begränsad.

Fler svenska kvinnor är på väg mot samma erfarenhet.

I Sverige gör flickor betydligt bättre ifrån sig i skolan än pojkar. Snedfördelningen fortsätter in på universitetet, där kvinnor står för nästan två tredjedelar av alla examina. Inte på alla utbildningar, men många, inklusive flera prestigeutbildningar. Bland nyantagna doktorander i medicin är kvinnor i majoritet.

Sedan ska dessa välutbildade kvinnor hitta män att bilda familj med. Och de flesta kvinnor kommer, som Greta Thurfjell, att leta efter män som kan förklara saker för dem. Eller, i andra hand, män som åtminstone förstår vad de själva förklarar.

Att pojkar faller igenom i skolan har i Sverige överhuvudtaget inte diskuterats i sådana termer. Underförstått tycks i stället ligga en föreställning om att detta kompenserar för gamla orättvisor, och en förhoppning om att kvinnors dominans i utbildningsväsendet i grunden kommer att förändra hur män och kvinnor bildar par: Tänk om mer högutbildade kvinnor kommer att börja välja män som är mindre högutbildade än de själva. Kanske rentav manliga kuttersmycken som tindrar medan deras fruar förklarar saker för dem. Sedan går vi alla runt som i Gerd Brantenbergs feministiska klassiker Egalias döttrar, en tvärtomvärld där kvinnor dominerar och där männen är veka och i behov av omhändertagande.

Det finns förstås mängder av individuella undantag. Men att tro att kvinnor generellt kommer att nöja sig med män med lägre utbildning, status och inkomst än de själva är helt enkelt inte särskilt troligt. Mer sannolikt är större matchningsproblem på den marknad som är viktigast för oss – nämligen den som avgör hur vi bildar familj, med vem, hur sent i livet, och huruvida familjerna sedan lyckas hålla ihop. Ingen liten sak.

Paulina Neuding, chefredaktör Kvartal, journalist och jurist