Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Detta blir 2020-talets politiska kris

Skulle en regering som vilar på SD:s stöd, eller som SD själva deltar i betraktas som legitim eller skulle tjänstemän och opinionsbildare uppmana till aktivt motstånd mot en sådan regering - oavsett väljarstöd? Den frågan kommer sannolikt prägla det kommande decenniet.

Publicerad: 9 december 2019, 04:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SverigedemokraternaFörvaltningStatenMyndigheter

Inrikespolitiskt började det svenska 2010-talet den 19 september 2010, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med ett valresultat på 5,7 procent. Det inledde en speciell epok som varade i 3 363 dagar. Kunde partiet vidröras av andra? På vilket sätt och i vilket sammanhang? Med vilken beröringssmitta? Svensk politik avgjordes av svaret på dessa frågor.

Uppluckringen av barriärerna har skett gradvis, men perioden tog definitivt slut förra veckan, närmare bestämt vid 13-tiden på onsdagen den 4 december. Ulf Kristersson meddelade att han hade träffat Jimmie Åkesson för att föra samtal om aktuella politiska frågor, ”ett bra samtal … allvarligt och eftertänksamt” som Kristersson beskrev mötet. På dessa drygt 3 000 dagar har SD vuxit i opinionen från ett av riksdagens minsta partier till att samla närmare var fjärde väljare. Partiet kan nu stå inför sitt definitiva politiska genombrott.

Ingen kan vara säker på vad som kommer att prägla nästa epok. Men beroende på händelseutvecklingen skulle vi kunna vara på väg mot en allvarlig prövning av det svenska politiska systemet, på ett sätt som vi inte upplevt på länge. Frågan om kvalitén på Sverigedemokraternas egna demokratiska och värderingsmässiga reflexer diskuteras dagligen. Vissa tar upp partiets historiska kopplingar till nynazism och argumenterar för att dessa lever vidare. Andra ifrågasätter aktualiteten och menar att partiet idag har annan karaktär. Den diskussionen är redan mycket livlig. Den här krönikan handlar om något annat.

Det är en annan politisk kris som jag tror kan utspela sig de kommande åren. Frågan gäller något som alla eventuellt kan tvingas förhålla sig till. Anta att en kommande regering – kanske den nästa, vem vet? – blir en regering som vilar på SD:s stöd, antingen i form av framförhandlade budgetuppgörelser eller kanske en regering som SD själva deltar i. Det skulle vara den första mer konservativa regering av högermodell, utan inslag av socialliberala mittenpartier, som Sverige haft under mannaminne. Om man vill ställa tankeexperimentet på sin spets kan man laborera med situationen att SD till och med innehar statsministerposten.

Så, över till den kritiska frågan:

Många må skarpt ogilla en sådan regering, men vore den demokratiskt legitim? Skulle man anse att den har samma givna rätt att styra över riket som den nuvarande och tidigare regeringar har haft?

Jag skulle inte utesluta att många på relativt framskjutna samhällspositioner kan tycka att en regering med starka SD-inslag faktiskt saknar den självklara legitimiteten. Det vore en lättbegriplig ståndpunkt hos den som anser att SD av idag är falskflaggade nazibulvaner, ”bruna” som de omtalas, och utgör en förtrupp till en odemokratisk samhällsomvandling. Skulle det inte då starkt bära emot att som tjänsteman lojalt följa den politiska styrningen från en regering som man anser är ”brun”?

I det läget skulle ett vanligt nyckelord rimligen vara ”motstånd”. Vilken form av motstånd? Ett svar är givetvis att bedriva politiskt motstånd genom parlamentarisk opposition – en viktig del av en demokrati och sannerligen ingen allvarlig prövning. Men vore det den enda formen? Vore det inte även sannolikt med omfattande obstruktion i statsapparaten? Jag ser det som en högst begriplig reaktion om man är övertygad om att landet leds i odemokratisk riktning. Och skulle inte även opinionsbildare med den övertygelsen också uppmana till obstruktion och försvara den? Även det en begriplig ståndpunkt för den som menar att landet leds av en ”brun” regering.

Mycket av styrningen idag sker i form av målstyrning där stor frihet överlämnas till myndigheter. Det har funnits goda skäl till det, men har samtidigt skapat ett handlingsutrymme som skulle kunna utnyttjas. Och om det sker misstänker jag att vi skulle vara framme vid en politisk kris av betydande mått – en kris som skulle kunna bli definierande för 2020-talet på det sätt som beröringsfrågan kring SD definierade 2010-talet.

En regering som uppfattar att den möts av utbredd obstruktion i sin styrning av statsapparaten kommer förmodligen att byta styrmedel. När inte målstyrning fungerar får man bland annat övergå till att använda detaljerad regel- och orderstyrning som inte lämnar tolkningsutrymmen som skulle kunna användas för obstruktion. Detaljgraden ökar, flexibiliteten minskar och statens karaktär börjar förändras. Det är en klumpigare form av styrning som ökar risken för irrationella utfall (det finns en anledning att man ofta föredrar målstyrning när det är möjligt). En olycklig effekt, men än en gång ett naturligt steg.

Om någon korrekt hade beskrivit det kommande politiska decenniet på valnatten 2010 skulle man blivit avfärdad. Scenariot jag beskriver nu är lättare att ana på förhand. Kanske visar sig oron vara omotiverad – scenarier är aldrig annat än en kedja av hypotetiska händelser, åtgärder och motåtgärder. Men om detta visar sig ligga i korten står det svenska politiska systemet inför en svår prövning under nästa decennium.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News