Jiang Millington: Det politiska magplask vi kallar flyktingpolitik

Att bedriva politik handlar å ena sidan om att genomföra vad som faktiskt är bra för samhället, å andra sidan om att genom uttalanden och beslut signalera handlingskraft, mod och uthållighet. Det är inte alltid samma sak. Ett tydligt sådant exempel är flyktingpolitiken.

För sex år sedan signalerade politiker att flyktingar var välkomna och uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan. Resultatet blev det högsta antalet asylsökande någonsin. Överallt uppstod spontana hjälpinitiativ, civilsamhället organiserade provisoriska mottagningar och enskilda personer tog emot ensamkommande flyktingbarn i sina hem. 

Det stod snart klart att situationen var ohållbar, särskilt som flertalet EU-länder inte var intresserade av att hjälpa till att ta emot asylsökande som strandat i Grekland, Italien eller Turkiet. Sverige tvärvände och skulle nu signalera till flyende att det inte var någon idé att fly hit eller till andra EU-länder. Att Sverige gjort sitt och inte tänkte släppa till en millimeter.

Hur gör man en sådan förflyttning utan att förlora trovärdighet och väljare? 

Jag kan se ett antal scenarier innefattande respekt både för asylsökande och för de tusentals människor som över hela landet öppnade både hjärtan, plånbok och hem. Som tilltror människors förmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Tyvärr valde de flesta politiska partier en annan väg, kantad av misstänkliggörande av asylsökande och de personer som försöker hjälpa dem. Ensamkommande unga hazarer framställdes som våldtäktsbenägna kriminella och svenskar som hjälpte dem som naiva flummare. Ett totalt etiskt haveri räddades av gymnasielagen. Den lag som alla förstod inte alls var tillfällig utan ett kliv bort från asylrätten. 

LÄS OCKSÅ: Nils Karlsson: Gymnasielagen öppnade dörren för fler urusla lagar 

Det blev en synnerligen dålig kompromiss och ingen begriper längre vad Socialdemokraterna håller på med. De har motvilligt gått med på att ge ensamkommande ungdomar en andra chans genom att låta dem gå klart gymnasiet, för att sedan villkora arbetstillstånd med absurda krav på fast anställning efter sex månader under en pågående pandemi. 

Hur många svenska gymnasister skulle klara det, trots nätverk och kontakter? 

Utöver detta har Migrationsverket på eget initiativ beslutat att inte längre utföra delar av sitt arbete. Efter att Europaparlamentet uttryckt ”att inga påtvingade återvändanden till Afghanistan får förekomma under några omständigheter” upphörde visserligen tvångsutvisningarna, men inga nya beslut fattas som skulle klargöra deras ställning. De asylsökande får varken arbeta eller, i flera fall, få bidrag. 

LÄS OCKSÅ: Vårdutbildade unga måste få stanna i Sverige

En del av dem har levt med ovissheten om de får stanna i över sex år. I en ung människas liv är det en evighet. Kapabla och numera i bristyrken utbildade unga människor får inte arbeta, inte rota sig eller känna samhörighet med det land som trots allt gett dem både andrum och utbildning. 

Runt om i Sverige sitter förtvivlade bonusfamiljer med en gravt skadad tillit till samhällets institutioner och politiker. Den högljudda främlingsfientliga mobben struntar i ett historiskt lågt flyktingmottagande. De vill inte ha några utlänningar i Sverige, punkt. 

Ingen är nöjd. Alla är mycket missnöjda och lösningen glider allt längre bort.