Daniel Persson: Det här är inte en budget för kommuner och regioner, Magdalena Andersson

Det hör givetvis till saken att en ny budget kommer med lika många uttalanden om dess förträfflighet som antalet kronor som den gör av med. Således har socialminister Lena Hallengren (S) hyllat den egna budgetens insatser för vården – inte minst för att regeringen hjälper regionerna att hantera den, på grund av pandemin, uppskjutna vården.

LÄS OCKSÅ: Nya miljarder till vården - ”En budget som ska ta Sverige framåt efter pandemin” 

Hela två miljarder kronor sätts av till enbart detta. Det är ju fantastiskt. Så länge man inte ställer det i proportion till de faktiska kostnaderna för vårdskulden, för då börjar man se hur långt vi har rört oss från löftena i pandemins tidiga skede.

Region Norrbotten har en fördelaktig ekonomi tack vare en lyckad omorganisering. Därför har man inlett upphandling av externa operationer för en halv miljard kronor. Det är alltså bara en del av den uppskjutna vårdskulden och det för en region med 250 000 invånare.

Med det som utgångspunkt skulle kostnaden för motsvarande insats för hela landet hamna på 20 miljarder kronor. I det läget är man förstås tacksam för alla bidrag, men regeringen är långt ifrån den räddande ängel den vill utmåla sig som. Men för allt i världen, tack för tiondelen.

Möjligen hade man kunnat tänka sig att regeringen skulle vara lite mer generös. Den har ändå hittat ett gigantiskt reformutrymme om 74 miljarder kronor från ingenstans – att jämföra med Konjunkturinstitutets bedömning om 40 miljarder kronor. Den sortens kreativitet förpliktigar också när det kommer till hur pluringen spenderas. Fokus bör läggas på att lösa gemensamma problem snarare än att bedriva valfläskande partipolitik.

Därtill är det förstås en ren och skär förolämpning att finansminister Magdalena Andersson uttryckligen skriver i budgeten att ”statens styrning ska präglas av tillit till kommuner och regioner”. Detta dessutom under rubriken 2.7.3 som slår fast att: ”Utmaningarna förutsätter en lämplig statlig styrning”.

LÄS OCKSÅ: ANALYS: ”Finansministern saknar tillit till kommunsektorn” 

Där står även att generella statsbidrag ska vara utgångspunkten för statens styrning. Det vill säga att staten ska möjliggöra snarare än detaljstyra kommuner och regioner. Det är en klok ordning eftersom alla har olika förutsättningar och problem och själva vet bäst hur pengarna kan göra mest nytta.

Men i en budget är det siffrorna som talar högst, inte bokstäverna. Och där är budskapet ett helt annat. De generella statsbidragen ökar visserligen med tre miljarder kronor. Det är bara en miljard mer än plåstret som erbjuds regionerna för den uppskjutna vården. 

LÄS OCKSÅ: SKR: ”Detaljstyrande statsbidrag är inte effektiva”

På sina håll ökar staten dessutom detaljstyrningen ytterligare. Det gäller exempelvis äldreomsorgslyftet från 2020. Där har kommunerna hittills fått göra sina egna prioriteringar, vilket ju verkar vara en rimlig miniminivå i en styrningsmodell baserad på tillit. Men det var visst ett misstag, ett olycksfall i arbetet, som nu ska styras upp. De kommuner som inte använder pengarna exakt som regeringen vill kan framöver komma att bli återbetalningsskyldiga. Smaka på den tilliten.

Plåster på stora sår och ökad statlig styrning. Nej, detta är inte en budget för kommuner och regioner.