Det går inte att tvinga människor till integration

En bra politiker är en problemlösare – skicklig på att identifiera och lösa de problem som väljarna upplever sig ha. Tycker folk att skatterna är för höga eller välfärden underfinansierad? Då ändrar politikern på det. Det är så det ska fungera i en demokrati.

Om problemet ska kunna lösas krävs dock rätt verktyg. En hammare är ju till exempel bättre än en såg när det kommer till att slå i en spik. Och det gör det ibland svårt för politiker. Vanligen är nämligen det enda verktyg de kommer på en lagändring, vilket inte sällan innebär ett förbud. För många problem som väljarna upplever behövs dock mer än så.

Så är fallet inte minst inom rättspolitiken. När ett uppmärksammat brott begåtts känner politikerna ofta att de ”måste göra något”. Så de använder de verktyg de har och utfärdar löften om ”höjda straff” för att få bukt med brottsligheten. Längre fängelsestraff kan säkert ha en effekt för att förhindra fortsatta brott under fängelsetiden, men för att förebygga orsakerna till brotten är det knappast effektivt.

Ändå står politikerna där på presskonferenserna med allvarlig min och lovar straffskärpningar. De vet att det inte fungerar. Deras verktyg klarar inte av att lösa problemet, så i stället behandlas symtomet.

Det gör att problemen bara flyttas runt. Som när gängkriminella nu i högre grad börjat låta minderåriga kurirer bära sina skarpladdade vapen efter att straffen för vapeninnehav höjdes. Barnen är ju inte straffmyndiga, så de riskerar inga påföljder.

Liknande symtombehandling återfinns i integrationsdebatten. Många politiker ser segregationen som ett problem, och ett förslag till lösning har på senare tid varit att avskaffa det fria skolvalet och i stället införa lottning. Tanken är att om man bara tvingar barn att blandas så kommer samhället bli mer integrerat. Man glömmer dock att detta inte heller är en åtgärd som löser grundproblemet.

För varför väljer människor att begå brott eller byta skola? Förmodligen av helt olika skäl. Gemensamt är dock sannolikt att de strävar efter något och att det val de gör är deras minst dåliga alternativ för att nå dit. Tar vi ifrån dem det så kommer de i stället bara söka det näst minst dåliga alternativet. För orsakerna till deras strävan finns ju fortfarande kvar.

Därför är lagstiftning ett trubbigt verktyg för att åtgärda orsakerna till oönskade beteenden. I den mån lagen används för att begränsa människors frihet bör det främst vara för att det helt enkelt är rätt att straffa vissa dåliga handlingar. Att begå brott är ett bra exempel på en sådan handling, att välja skola är det inte.

Det finns segregation i samhället, och den beror på tusentals små beslut som enskilda människor fattar varje dag. När vi väljer skola, var vi handlar, vem vi pratar med på bussen och mycket mer. För att åtgärda samhällsproblemen kopplade till segregationen behöver politikerna ge incitament till människor att själva vilja göra andra val.

Då behövs politiker som lyfter blicken och försöker lösa problem snarare än att bara behandla symtom.

Carl Hellström, psykolog och skribent