Mats Reimer: Det återstår att se vilka biverkningar vaccinet har

När en oväntad negativ händelse inträffar är det mänskligt att söka efter en förklaring. Våra hjärnor letar hela tiden efter mönster, efter möjliga orsakssamband; vi försöker göra den röriga värld vi ser mer begriplig.

I Sverige kommer vi inledningsvis att se fler negativa händelser efter massvaccinerandet, av den enkla anledningen att vi valt att börja vaccinera den del av befolkningen som har allra störst risk att få stroke, hjärtinfarkt, cancerdiagnos, svår lunginflammation, kallbrand, kort sagt alla de sjukdomar som oftare drabbar i hög ålder (vilket är majoriteten av allvarliga sjukdomar). En hel del åldringar kommer ofrånkomligen att dö kort tid efter att ha vaccinerats, även om de inte dör av själva vaccinet. Att som Expressen (med flera medier) göra en nyhetsartikel av sådana förväntade dödsfall framstår därför som inkompetent.

Finland börjar i stället vaccinera sjukvårdspersonalen som frivilligt utsätter sig för smittorisk genom att vårda covidpatienter. Dessa arbetsföra individer har faktiskt lägre risk för att drabbas av en – i förhållande till vaccinet – slumpmässig negativ händelse än jämnåriga som är arbetslösa (det kallas inom epidemiologin för ”healthy worker effect”), och de är förstås nästan osårbara jämfört med en genomsnittlig person på äldreboendet.

Jämfört med i Finland kommer det därför i Sverige sannolikt att väckas betydligt fler misstankar om allvarliga biverkningar av coronavaccinerna.

Hur kan man utesluta att vaccinet orsakat en misstänkt biverkan? I det enskilda fallet är det åtminstone i teorin omöjligt; man kan inte bevisa frånvaron av något, man kan bara visa att man misslyckats med att hitta det samband man letat efter. Det behövs en ovaccinerad kontrollgrupp att jämföra med, men även då kan det vara svårt att påvisa en sällsynt biverkan, och ännu svårare att utesluta en något ökad risk för sjukdomar som redan är vanliga.

När massmedia i Storbritannien under det sena 1990-talet skrämde småbarnsföräldrar, genom att sprida vanföreställningen att mässlingvaccin kunde orsaka autism, då hade inte Sverige något centralt vaccinregister som kunde användas för att pröva hypotesen. Danskarna hade bättre ordning på sina data och kunde visa att hos drygt en halv miljon barn var inte autism vanligare bland de 82 procent som fått vaccinet (en tråkigt nog låg vaccintäckning i Danmark på 1990-talet).

Det glöms ofta bort att tidssambandet var en viktig orsak till att MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) av en del föräldrar misstänktes vara orsaken till deras barns autism; MPR ges i regel vid 18 månader och symtomen på klassisk autism noteras ofta strax efter denna ålder. Det finns ett tidssamband, men det är inte något orsakssamband.

Av samma anledning riskerar vi att olika problem som debuterar efter coronavaccinationen kommer att skyllas på vaccinet. Det kommer att ta forskningen lång tid att utvärdera sådana misstankar. Men det finns en klar risk att särskilt unga människor, med låg risk att bli allvarligt sjuka i covid-19, väljer att avstå från det nya vaccinet. De borde förstås vaccinera sig i solidaritet med äldre generationer, men från ett självcentrerat perspektiv är det säkrast om alla andra tar vaccinet. Jag misstänker att många länder framöver kommer att kräva vaccinationsintyg för inresa. Lusten att resa kommer att vara en säkrare drivkraft för att vaccinera sig än solidaritet.