Malcom Kyeyune: Det är varken rättvist eller logiskt att bli arg på föräldrarna i Filipstad

Filipstad kommun har dykt upp i nyheterna igen i dagarna. Både Dagens Samhälle och undertecknad har haft skäl att skriva om denna lilla kommun tidigare, då den på många sätt representerar alla de långsiktiga problem som flyktingkrisen fört med sig. Sättet vi hanterat dessa frågor har varit glättligt och optimistiskt i de stora städerna, där journalister och makthavare tenderar att bo. Ute i provinserna, däremot, har verkligheten länge varit en annan.

Anledningen till att Filipstad är i ropet igen är dock inte på grund av vad politiker gjort eller inte gjort – i alla fall inte direkt. Efter att det tagits ett beslut om slå ihop skolklasser från två skolor har i stället kommuninvånarna själva samlat ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning i frågan. Mer än tusen av kommunens tiotusen invånare har skrivit under uppropet.

Det som gjort att situationen nått kokpunkten är att Filipstad nu har en stor andel barn som inte behärskar svenska. För politikerna är således en sammanslagning absolut nödvändig. Anders Nilsson (V), ordförande i kommunens barn- och utbildningsnämnd, uttryckte saken på detta vis: ”Vi kan inte vänta, vi ser vilka utmaningar vi har och hur vårt samhälle dras isär. Vi har haft hög invandring och vi har många barn som inte behärskar det svenska språket och det måste vi försöka göra något åt.”

Även om de flesta svenskar skulle hålla med, i princip, om att ”något måste göras åt” hur vårt samhälle glider isär, visar det sig dock att tämligen få är intresserade av att låta sina barn agera testkaniner i ett integrationsexperiment. Och det är just ett experiment vi talar om, därför att inget annat västerländskt land i modern tid faktiskt tagit emot lika många invandrare som Sverige gjort och sedan framgångsrikt integrerat dem. Det finns således inga tidigare exempel att navigera utefter, inga som helst garantier på att försöket faktiskt kommer lyckas.

Vi har fått en ordning i Sverige – konsensuskultur som vi trots allt är – där nästan alla i praktiken håller med om att de inte vill låta sina barn gå i skolor där det är mycket ”kaos”, där ingen talar svenska, där lärarna håller på att tappa kontrollen. 

De mer rika och bemedlade svenskarna tycker likadant som svenskarna ute på landet; den enda skillnaden är att den förra gruppen hycklar om sina preferenser innan de röstar med plånboken, medan den senare gruppen inte kan hyckla, utan måste rösta genom exempelvis folkomröstningar. Man kan bli arg på denna brist på entusiasm inför social ingenjörskonst, men det är meningslöst. Detta beteende kommer inte att förändras, det kommer bara växa sig starkare.

Skrapar man på ytan upptäcker man snabbt hur kompakt detta motstånd mot att låta ”barnen bli integrationsverktyg” faktiskt är i Sverige. Men denna idé – att skolan på något magiskt sätt skulle fixa allt, att svenska elever skulle försaka sin egen skolgång för att lära bänkkamraten svenska värderingar och tala svenska – representerar våra politikers sista, bästa hopp i frågan. 

Försvinner det hoppet, står de helt utan alternativ, helt utan några lösningsförslag. Det enda kvarvarande alternativet – låt oss vara helt ärliga här! – är att börja låtsas som om dessa ofta stökiga invandrarelever inte utgör ett problem genom att skapa skolor som i praktiken endast är en sorts temporära förvaringsanstalter åt individer som aldrig får chansen att bli en del av Sverige.

Jämförelsen låter kanske dystopisk, men det är dit vi verkligen är på väg. Att bli arg på föräldrarna i Filipstad för detta är varken rättvist eller logiskt. I alla fall inte i en situation där de flesta av rösterna som höjs mot dem är skyldiga till precis samma beteende.

Reds anmärkning. En mening i den här krönikan har ändrats från: ”Och det är just ett experiment vi talar om, därför att inget annat land i modern tid tagit emot ens en tillstymmelse så många invandrare som Sverige”.
Till: ”Och det är just ett experiment vi talar om, därför att inget annat västerländskt land i modern tid faktiskt tagit emot lika många invandrare som Sverige gjort och sedan framgångsrikt integrerat dem.”