Det är slut baby, vi har inte råd med någon framtid

Tänk er ett par, så där i 30-årsåldern, som har första barnet på väg och funderar på att köpa ett hus. De är relativt högavlönade normalinkomsttagare. Den ena arbetar som högre tjänsteperson, den andra som handläggare i offentlig sektor. De tjänar 30 000 respektive 40 000 kr per månad.

Deras sammanlagda årsinkomst inklusive räntor och bidrag är 840 000 kr. Detta utgör deras ”BNP” som vore de en mycket liten nation med enbart två invånare, som snart ska öka med 50 procent till tre. Vi ser dem vid köksbordet med papper och penna, resultat från olika banker, kataloger på radhus och småvillor de kan efterfråga.

Eftersom de måste bo i Stockholm, men kan tänka sig pendling kan de få en liten kåk för fem miljoner. Senare samma dag är affären i hamn. De har fått sitt drömhus. De har gjort sitt livs största investering. När de några veckor senare flyttar in sparkar barnet i magen och de kysser varandra lyckligt på uppfarten; syrenen doftar starkt och i huvudena rullar filmer av hur de ska få massa barn, hur barnen ska få skrubbsår i den lilla trädgården, lära sig cykla på villagatan utanför och tjuvröka cigg vid grusplan nere vid Coop under ljusa men kalla vårkvällar. De ser ett liv.

Men vänta nu säger vän av budgetbalans. Hur tänkte ni nu? Ska ni låna till ett hus? En kåk för fem miljoner, där 85 procent belåning innebär en ”statsskuld” på 500 procent av er samlade BNP – det vill säga årsinkomst.

Att få barn gör er inte direkt rikare, även om barnbidraget höjts. Ni är skuldsatta över tänderna, säger vän av budgetbalans. Ni är som Grekland dagarna innan ECB satte tänderna i er. Ni har en skuldnivå som skulle få finansminister Magdalena Andersson att mala ner en ny bettskena varje natt.

Tänk er själva, två personer, med ett växande försörjningsansvar de kommande 20-25 åren och ett lån som är 500 procent av deras årsinkomst. Tänk på vilken kort tid allt ska betalas, för att inte tala om allt som kan hända er; sjukdomar, arbetslöshet, någon träffar en ny och förlöper hemmet. Detta är en stor risk.

Märkligt nog tänkte banken tvärtom. Här har vi två unga friska människor som sätter barn till världen, som kommer göra allt de kan för att försörja sina barn och betala räkningarna. Det finns inget säkrare. Om det värsta händer tar banken huset som säkerhet. Det är helt enkelt en säker affär. Annars hade herr Wahlroos, styrelseordförande för Nordea, och hans giriga gossar inte låtit denna och miljoner liknande affärer gå igenom.

Nationen Sverige har dock inga sådana ambitioner. I år är vår statsskuld cirka 24 procent av BNP. Regeringen, rödgrön, har amorterat i ett rasande tempo från 34 procent av BNP till historiskt låga 24 procent, trots tio miljoner beskattningsbara medborgare och oändligheten som amorteringstid. Samtidigt skriar oppositionen om ansvarslöshet.

Världen är en sjuk plats. Det enda oansvariga är att vi låter enorma behov stå oförlösta. Vi behöver bygga hundratusentals bostäder med statliga subventioner så att folk har råd att bo. Istället bråkar regeringen internt om att vi inte kan låna till att bygga höghastighetståg.

Om nationen Sverige satt vid det där köksbordet hade diskussionen slutat i att paret inte köpte något hus. Det bästa är nog att göra abort också och sälja förlovningsringarna för att amortera av på statsskulden.

Det är slut baby, vi har inte råd med någon framtid.

Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys