Mats Reimer: Det är inte alltid sköldkörteln som felar

Hypotyreos, för låg nivå av sköldkörtelhormon är en folksjukdom. Liksom många andra autoimmuna sjukdomar drabbar den oftare kvinnor än män. Men när snart en halv miljon svenskar behandlas för hypotyreos sker med all sannolikhet både överdiagnostik och överbehandling. En orsak till ett ökande antal patienter är att det visat sig svårt att dra en skarp gräns mellan riskfaktor och sjukdom.

Ett av de främsta blodproven för diagnostik och behandling är TSH, thyroideastimulerande hormon från hypofysen, som dock kan påverkas av många andra saker än hur sköldkörteln mår. I många fall är ett isolerat förhöjt TSH något tillfälligt som spontant normaliseras efter ett antal månader. Men även i de fall där TSH fortsatt ligger något över normalgräns betyder inte det automatiskt att hormonbehandling är nödvändig.

Många fullt friska har labbvärden som visar en ökad risk för att i framtiden utveckla brist på sköldkörtelhormon och drabbas av ”för låg ämnesomsättning”. Men det är en glidande övergång från ett mycket stort antal kvinnor med enbart lätt ökad risk, via många kvinnor med möjlig begynnande lätt hormonbrist till så småningom ett klart färre antal med en klar hormonbrist, som utan behandling ger symtom. Här finns alltså en risk för överdiagnostik, att en riskfaktor tolkas som manifest sjukdom.

Om en trött eller nedstämd patient söker sin vårdcentral kommer läkaren säkerligen kontrollera sköldkörteln med ett par billiga rutinprover. Visar upprepade prover risk för en framtida hypotyreos eller hamnar i gråzonen med möjlig hormonbrist kan hos både läkare och patient väckas förhoppningar att en tablett per dag blir en snabb och enkel bot.

Men inte sällan blir patienten besviken; symtomen försvann inte av behandlingen trots att proverna blev bra, helt enkelt för att symtomen inte berodde på hormonbrist. I det läget är det viktigt att inte stirra sig blind på sköldkörteln, utan noga undersöka andra orsaker till ospecifika symtom, både fysiska, psykiska och psykosociala orsaker.

I media förs ibland fram att ”naturlig” torkad grissköldkörtel skulle vara en bättre behandling än syntetiskt framställt rent sköldkörtelhormon T4. Några bra vetenskapliga bevis för detta finns inte, men det är möjligt att en del patienter upplever sig må bättre av detta ålderstigna oregistrerade läkemedel.

Det kanske kan bero på att en del patienter upplever ett större subjektivt välbefinnande av att ta lite för mycket sköldkörtelhormon, ungefär på samma sätt som många blir piggare och känner av sina slitna leder mindre när de tar en kortisonkur, och därför inte vill sluta med kortisontabletter även när det medicinska behovet upphört.

Torkad grissköldkörtel innehåller en blandning av olika sköldkörtelhormon, en del mer potenta än standardbehandlingen, och medför därför större risk för överbehandling och för tidig död. I avsaknad av säkerhetsdata, och med variabelt innehåll i tabletterna, lär inte torkad grissköldkörtel bli ett godkänt läkemedel i Sverige. Att tillföra för mycket hormoner är riskabelt, det gäller så väl testosteron som kortison och sköldkörtelhormon. Att överbehandla hypotyreos ökar bland annat risken för benskörhet och hjärtsjukdom. Jag säger som Greta: lyssna på vetenskapen. I detta fall våra endokrinologer.