Malcom Kyeyune: Det är dags för våra politiker att ta ansvar för sina beslut

Vi lever i en helt annorlunda värld än vad vi gjorde för bara ett halvår sedan. I Sverige är det fortfarande unikt lätt att låtsas som om vardagen inte är bruten, men krisen vi befinner oss i är global och inget handlande – eller brist på handlande från Sveriges sida – kommer kunna hålla de politiska eller ekonomiska svallvågorna borta i längden.

Om vi lägger viruset och dess effekter åt sidan så vet vi inte hur lång och djup den ekonomiska krisen kommer att bli eller hur världen kommer se ut när vi väl är ute på andra sidan av tunneln.

Det finns dock en sak man nog kan säga redan nu: den svenska kommunala vardagen framöver kommer att kantas av nedskärningar, nedskärningar och idel nedskärningar. Den kommunala sektorn var dåligt rustad för framtiden redan innan vi gick in i den potentiellt värsta ekonomiska krisen på hundra år, något DS skrivit mycket om under de senaste åren.

Att basa över nedskärningar är aldrig roligt, och det är en särdeles dyster uppgift i ett läge där det inte längre finns mycket eller något ”fett” kvar att skära i. Det finns dock skäl att vara oroad för huruvida den sortens politisk kultur som växt fram i Sverige de senaste årtiondena kan komma att göra en svår situation ännu svårare.

Vad menar jag med detta? Jo, om vi ska kosta på oss att generalisera lite grann, kan man nog säga att det som präglar många politiker både på kommunal nivå och på riksnivå är en sorts utpräglad försiktighet. Att ta ansvar eller att äga en fråga är något de flesta undviker så långt det bara går.

I ett läge där det kanske är lite osäkert huruvida det är kommunen som ska stå för skyddsutrustning till personalen inom äldrevården hittar du inte många kommuner som självmant går in i tomrummet och tar på sig uppgiften, men du hittar desto mer exempel på försök att passivt vänta ut situationen. Men denna ovilja att ta ansvar är inte på något sätt unikt för lokalpolitiker. Den sträcker sig dessutom till att bli en ovilja att äga konsekvenserna av de egna besluten. När man under 2018 försökte hävda att vårdkrisen inte hade något att göra med den stora invandringen var ju detta en väg man valde för att man inte ville kännas vid några negativa konsekvenser av en politik man faktiskt beslutat om.

Min spaning för framtiden här är ganska enkel. Nummer ett: de nedskärningar vi kommer att syssla med i Sverige framöver kommer vara av en sådan art och ske i ett sådant pressat läge att det kommer vara rent utsagt farligt att försöka skönmåla dem, underdriva deras effekter, eller försöka skjuta ansvaret för dem ifrån sig. Nummer två: grupp kommer att ställas mot grupp, och en underlåtenhet att ta på sig ansvaret för detta kan bli riktigt kostsamt.

Det kanske gick att knyta näven i fickan åt det utbredda bidragsfusket i Sverige för ett par år sedan, men om ett par år kommer valet för en politiker antagligen att stå mellan att ta i med hårdhandskarna mot fusket, eller snabbt se hur olika etniska motsättningar börjar växa fram i explosiv takt. Att göra ingenting kommer vara det farligaste man kan göra i en sådan situation.

Varför har det varit så vanligt förekommande att svenska politiker på olika nivåer försöker ducka och skjuta ifrån sig ansvar? För att det har varit den överlägset säkraste politiska strategin. Kommer denna strategi fortsätta att vara säker mitt i den värsta ekonomiska krisen på hundra år? Jag skulle inte vilja satsa mitt parti på det.