Jona Elings Knutsson: Det är 2019 och semester är fortfarande en klassfråga

Vi åkte på semester två gånger när jag var barn, till Västkusten. En gång till Kommunals semesterbostäder och en gång till Byggnads. Jag var så stolt att jag kunde spricka de åren, trots att vi aldrig reste utanför Sverige. Vi åkte åtminstone någon annan stans än till farmor i Ånge. Men tiderna har ändrats, nu trendar de vanor som då var ett utryck för brist på pengar. Nu heter det hemester, eller Svemester, och andas klimatsmarthet.

Men det finns fortfarande människor utan semesterpengar, en tredjedel av landets arbetare reste varken på semester eller hade tillgång till sommarstuga eller husvagn förra året. Fackens semesterbostäder som räddade min familj har delvis sålts av förbunden. Dessutom är det allt fler som inte ens har semesterledigt. Det ökade antalet osäkra anställningar och de nya gigekonomierna samlar inte ihop till några semesterdagar. Studenter, arbetslösa och de som tvingats bli egenföretagare står också kvar med lång näsa. De med störst behov av vila får minst. Inte ett dugg märkligt att utbrändhet och annan arbetsrelaterad ohälsa ökar.

Nu är det alltså en klassfråga att alls ha ledigt, och de semesterveckor arbetarrörelsen en gång kämpade sig till är tillgängliga endast för priviligierade. Detta är inte första gången arbetarklassens liv först föraktas och sedan härmas. Solbränna som en gång skyddes som ett tecken på utomhusarbete, blev senare bevis på genomförd solsemester. Men efter larmen om hudcancer håller nu de bemedlade sina barn kritvita under en slags dyra burkinis medan de själva bronsar mer lagom. Man vill ju inte se ut som om man flugit någonstans!

En muskulös kropp var också det fult och ett tecken på att man behövde arbeta. Nu visar det att du har råd med personlig tränare och entrecote. Ärvda kläder skapade skam, alla kunde se vilka som inte hade råd med det senaste. Nu kallas det vintage och vissa gör en stor grej över sina miljövänliga och ekonomiska “köpstopp”. På bloggar finns tusentals rapporter om sviterna av köpstopp, smärtan i att låta bli att handla under exempelvis en hel månad. Inläggen saknar helt ironi men måste framstå som vansinniga för de som helt enkelt inte har råd att handla, någonsin.

En stor skillnad kvarstår alltså. För vissa är hemester och köpstopp ett val, för andra inte. Mina privata spaningar tyder på att de som kan välja är samma personer som gärna berättar att de stannar hemma i sommar och solar lagom i mormors gamla bikini. De utan val återfinns bakom en ridå av skuld och skam. Detta måste få ett omedelbart slut. Semestervila åt alla! Och stärk genast möjligheten att till rabatterat pris välja en stugvecka på Västkusten.