Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Depression är ett tillstånd som sprider sig

De senaste veckorna har jag mött några grupper med extra stark ångest av den sort som uppstår genom smittsam oro – närstående till funktionshindrade med assistans samt lärare och gode män som har närkontakt med ensamkommande flyktingbarn.

Publicerad: 2 november 2016, 06:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Psykisk ohälsaFlyktingmottagandeEnsamkommande

Smitta är ett uttryck som brukar reserveras för infektioner. Men det mesta som förekommer i ett samhälle är smittsamt, inte minst känslor och politiska övertygelser. Främlingsfientlighet är ett tydligt exempel just nu.

Ett annat aktuellt samhällsproblem av förbisett smittsam karaktär är depression. Den som lever nära en svårt deprimerad människa måste ha en psykisk ryggrad av stål för själv kunna stå rak. Det är nästan omöjligt att må bra i närheten av någon som är djupt deprimerad. Den svenska sjukvården är dålig på att hantera depressioner, trots att de ökar dramatiskt.

Läkaren och smärtspecialisten Gunilla Brodda Jansen påpekar i Dagens Medicin (19/10) att svensk sjukvård också är dålig på att uppmärksamma lidanden som kvarstår efter tortyr. Vårdens handfallenhet gör att sådana patienter skickas runt och ”ju längre tid som patienten vandrar runt i vården utan rätt hjälp, desto högre är risken för att också närstående dras in i smärtproblematiken”.

I möten med anhöriga i psykiatrin blir samma fenomen tydligt. För några veckor sedan hörde jag en föreläsning med psykologen Lennart Lindqvist, pappa till en vuxen son med aspergerdiagnos. Han har skrivit boken ”Utsatta föräldrar” (2014) där han redovisar andras forskning och egna studier:

61 procent av föräldrarna var sjukskrivna eller förtidspensionerade, ännu fler av de som är över 60 år: 74 procent. En av fyra föräldrar hade funderat på att ta sitt liv, men avstått av ansvar för sitt funktionshindrade barn. Alla levde med ångest för hur det ska gå för barnet när föräldrarna inte längre finns.

”God man” är en vacker beteckning på den outbildade kår av lekmän som mot låg ersättning förväntas klara alla möjliga svåra saker för den som inte reder ut sin tillvaro själv. Det hela är ett lotteri och en skamfläck i välfärdssystemen.

De genuint goda gör sin plikt och ofta mer, men förskingringar förekommer rutinmässigt. Överförmyndare som ska stå för tillsynen kan avstå från att polisanmäla uppenbar brottslighet, eftersom det då blir svårt att rekrytera nya till uppgiften. God man måste bli ett yrke, med auktorisation, som för revisorer.

De senaste veckorna har jag mött några grupper med extra stark ångest av den sort som uppstår genom smittsam oro. Det gäller dels familjer och närstående till funktionshindrade med indragen personlig assistans eller hot om indragen assistans, dels lärare och gode män som har närkontakt med ensamkommande flyktingbarn.

Enligt det nya avtalet med Afghanistan kan flyktingar med ursprung där skickas tillbaka. Ensamkommande barn kan dock inte utvisas förrän de blir vuxna. Hur kan det kännas att få ett sådant besked vid 14, 15, 16 års ålder? Eller 17?

Som en dödsdom med fördröjt verkställande, skulle jag gissa. Depression eller oresonlig ilska är logiska reaktioner på en sådan psykisk tortyr. Och hur kan den mörka framtiden påverka dessa tonåringars omgivning? Den obehandlade psykiska och fysiska smärtan sprider sig i smittsamma ringar. Individernas lidande och samhällets kostnader stiger med varje sparåtgärd.

Den som lever nära en svårt deprimerad människa måste ha en psykisk ryggrad av stål för själv kunna stå rak.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News