Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Den naiva skärp dig-liberalismen

Skärp dig-liberalismen avfärdar skolrelaterad problem med föräldrars slapphet, och fattigdom med att folk borde klippa sig och skaffa ett jobb.

Publicerad: 20 april 2017, 04:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

EkonomiLöner

Ibland tror jag att några av de mest grundläggande politiska konflikterna bygger på en sorts missförstånd. Det ideologiska utfall man vill se uppfattas också som en deskriptiv utsaga om verkligheten. Det gäller inte minst den politiska inriktning man skulle kunna kalla skärp dig-liberalismen.

Skärp dig-liberalismen bygger, som namnet antyder, på att samhället skulle vara toppen, om bara folk ville skärpa sig. Strävan mot jämlikhet avfärdas med att folk borde sluta vara avundsjuka. Politik för diverse skolrelaterade problem avfärdas med att föräldrar borde ta större ansvar för sina barn. Fattigdom avfärdas med att folk borde klippa sig och skaffa ett jobb. Och så vidare.

Skärp dig-liberalismen bygger på ett slags önsketänkande. Det räcker inte att sätta upp en aldrig så rimlig politisk vision – ska den bli verklighet krävs också förståelse för grundläggande psykologiska mekanismer. Att människor är sociala varelser som ständigt jämför sig med varandra är en fundamental del av livet. Det upphör inte för att en ledarskribent kritiserar jante. Och om det nu skulle vara så att skolproblemen beror på att föräldrar uppfostrar fel, kommer de knappast att ändra sig bara för att en politiker säger åt dem.

Ett aktuellt exempel är diskussionen om sänkta lägstalöner. I Sverige framstår det ofta som något nytt och oprövat. Men få andra politiska recept har använts i samma omfattning. Resultaten förskräcker.

I USA har reallönerna för majoriteten av befolkningen stått stilla i ca fyrtio år och är för stora grupper så låga att de är svåra att försörja sig på. USA är kanske det mest extrema exemplet, men ett antal europeiska länder har sett fallande reallöner de senaste åren.

Exakt denna utveckling anges av allt fler som bidragande orsak till det politiska missnöje som bar fram bland annat Trump. Det finns dessutom ett antal forskare som menar att den bidrog till finanskrisen 2008. Människor kompenserade uteblivna löneökningar genom att ta större lån. På så sätt kunde levnadsstandarden höjas, trots att inkomsterna egentligen inte hängde med.

Eftersom skuldsättningen uppmuntrades politiskt, kan man se det som ett sätt att försöka undvika den fördelningskonflikt den förda politiken för ökad ojämlikhet oundvikligen skapade. Kraschen 2008 ändrade detta. Missnöjet behövde pysa ut någon annanstans. Det är en förklaring till att den växande högerpopulismen slår igenom just nu.

Trots detta förespråkar ett antal borgerliga partier, liksom näringslivet, sänkta löner. Argumentet är att det är nödvändigt för att komma till rätta med arbetslösheten. Det finns rent ekonomiska argument mot resonemanget, men en av de viktigaste invändningarna är psykologisk: Människor accepterar inte i längden att lämnas på efterkälken. Det spelar ingen roll hur goda argument teknokraterna har - den som inte får pengarna att räcka till, samtidigt som andra har mer än de behöver, kommer inte att vara tacksam. Det kan vi moralisera över i all oändlighet, men den som vill motarbeta den destruktiva politiska utveckling vi ser i väst behöver ta hänsyn till att mänsklig psykologi fungerar just så.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

EkonomiLöner

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev