Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Den lokala demokratin måste förnyas

Det finns goda rationella skäl att slå samman svenska kommuner till större enheter. Men vad händer med lokaldemokratin när politiken kommer ännu längre bort från medborgarna? Den frågan måste klaras ut innan en ny kommunstruktur blir verklighet.

Publicerad: 6 juli 2016, 05:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


För en tid sedan beskrev Gissur Erlingsson i Dagens Samhälle hur den förra stora vågen av kommunsammanslagningar kring 1970 ledde till krav på lokala utbrytningar på 1990-talet. Små, ofta välbärgade kommundelar, bröt sig loss från större kommuner och bildade eget. Än i dag finns det sådana krav, där rika kommundelar tycks ha tröttnat på att visa solidaritet med socialt utsatta områden.

Vem som ska ta hand om jämlikheten i en sådan social och klassindelad mosaik är mera oklart. Staten kanske, men det skulle kräva väldiga omfördelningsmekanismer som skulle få samma rika kommuner och kommundelar att protestera ungefär lika mycket som i dag.

Ändå finns det skäl att ta oron för större kommuner på allvar.

En annan väg som många kommuner testade för att möta det minskade antalet politiker och bristen på lokal förankring var att införa kommundels- eller stadsdelsnämnder eller andra former av lokala styrelser som skulle göra att medborgarna fick större närhet till makten.

Det föll väl ut på sina håll, men kanske inte för att det ökade demokratin så väldigt mycket, utan mer för att det blev ett sätt för lokala partiföreningar att få en roll i det kommunalpolitiska systemet.

Och just där finns kärnan i det som måste lösas ut innan, eller möjligen parallellt med de nya storkommunerna.

Hela det demokratiska systemet bygger på att medborgarna använder de lokala partierna som sitt främsta verktyg för att påverka och vara delaktiga i kommunernas beslut och skötsel. Partiernas organisationsgränser följer till stora delar kommunernas. Många gånger drogs stadsdels- eller kommundelsnämndernas gränser också efter var det fanns partiföreningar.

Samtidigt har dessa kanaler slammat igen. Det har en hel uppsjö demokratiutredningar på senare år konstaterat. Partierna är inte längre de folkligt förankrade organisationer de en gång var. Människor väljer att engagera sig på andra sätt och partierna har allt svårare att hitta meningen med föreningen.

Med nya kommuner, och kanske nya sammanslagningar även av partiorganisationerna, får de ännu svårare att spela den roll i det demokratiska systemet de en gång var tänkta att göra.

Där måste arbetet för lokal förankring börja. Det måste finnas andra sätt för partierna att arbeta för att engagera fler? Det måste finnas, eller utarbetas, metoder för att låta fler människor göra sin röst hörd i lokalpolitiken, och inte bara när stora strukturreformer ska göras, utan kanske främst i det vardagliga politiska arbetet.

Jag är ganska övertygad om att de exakta kommungränserna inte spelar så stor roll för genomsnittsmedborgaren, men däremot frågor om vad som händer med den kommunala verksamheten, med skolorna, förskolorna, äldrevården och integrationen av nyanlända. Där kan bristande tillit leda till enorma lokala uppror. Protester som lätt tar sig formen som kommunutbrytningar och krav på att ”rikare” stadsdelar ska starta eget.

Jesper Bengtsson

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev