Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Demokratin ett sätt att lyssna - och sen köra över

Svenska väljares frihet inskränker sig till att rösta på dem som partierna nominerar. Och partierna är samman­vävda med staten. Det är den så kallade valfrihet vi har. Stig-Björn Ljunggren skriver om en folkrörelsedemokrati som blivit en publikdemokrati.

Publicerad: 21 mars 2014, 11:39

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Demokrati innebär folkstyre. Vi lägger fram förslag under diskussion, räknar antalet näsor och förkunnar en vinnare. Konsekvensen av detta är att om folket tror att små klasser gör bra skolresultat – trots att det inte förhåller sig på det sättet – så kommer politikerna att se till att klasserna blir mindre.

De var sådant som oroade demokratins motståndare när röst-rätten diskuterades. Det fanns en oro över att den oinformerade massan skulle styra. Att folket skulle råda, förnuft och rationalitet sköljas undan av demagogiska krafter. Staten skulle smulas sönder i intressekonflikter och kamp mellan grupper. Individualismen hotade sammanhållningen, den nationella gemenskapen och den gemensamma marschen mot framtiden.

Men de politiska partierna överlevde prövningen. De gick från att vara folkliga organisationer till att som i dag vara ett utskott av statsapparaten. Uppdraget är att med stöd av offentliga medel organisera medborgarnas samförstånd till den rådande samhällsordningen.

Folkrörelsedemokratin har blivit en publikdemokrati, där partiernas ansvar är att lyhört reagera på människors åsikter, göra eftergifter till opinionskantringar, värva de potentiella ledarbegåvningar som dyker upp. Sedan, ibland, med rå styrka genomföra det som måste göras.

Demokrati blir ett sätt att lyssna på åsikter – för att sedan köra över dem som behöver köras över. Partierna jobbar med katolska kyrkans recept som modell: Försök först stampa ut motstridiga krafter och om inte det fungerar, ta med dem. Och det fungerar rätt bra.

För några år sedan höll jag ett föredrag för några kvalificerade besökare från en asiatisk diktatur som anses ha framtiden framför sig. De ville veta hur Sverige har gjort så att demokratins anarkistiska tendens inte ska äventyra den trygga styrelsen av staten.

Det var två saker som förvånade dem.

De blev upprörda när de fick höra att svenska makthavare överlät till skolorna och till och med lärarna att bestämma läromedel. Det var inte regeringen som godkände skolböckerna. Min replik var förstås att den svenska modellen var att staten utbildade professionen lärare och på så sätt indirekt kunde styra skolans verksamhet och forma elevernas själsliv efter önskemål.

Jag antydde också att om de objektiva förhållandena i samhället förändras så spelar det ingen roll vem som kontrollerar läro-medel eller lärare. Ingen bokkontroll kan hindra eleverna att då bli bångstyriga. Exempel: Prästseminaristen Stalin, läsning av Konfucius traktat för Mao Zedong, eller den jesuitskolade Fidel Castro.

Den andra punkten, som förvånade gästerna positivt, var upp-lysningen att svenska väljares frihet i valbåset inskränker sig till att rösta på dem som partierna nominerar. Och att partierna är finansierade och sammanvävda med staten.

Således. Svensk demokrati innebär valfrihet inom de ramar som de statskontrollerade organisationerna bestämmer. Det gör demokratin enklare. Folkets spontana nyckfullhet får visst genomslag – men det är utvalt folk som sköter genomförandet.

Än så länge, kanske vi ska tillägga.

Folkrörelsedemokratin har blivit en publikdemokrati, där partiernas ansvar är att lyhört reagera på människors åsikter, göra eftergifter till opinionskantringar, värva de potentiella ledarbegåvningar som dyker upp.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev