Mats Reimer: Därför tackar jag nej till PSA-testet

Sverige är inte så centralstyrt som det ibland påstås. När regeringen tvekar om vilka vaccin som ska ingå i det nationella programmet, då går vissa landsting före med vaccin mot B-hepatit eller även erbjuder pojkar HPV-vaccin. När Socialstyrelsen inte rekommenderar allmän screening för prostatacancer då tänker Västra Götaland köra igång i alla fall. Från och med nästa år kommer män födda mellan 1970 och 1972 erbjudas gratis PSA-prov när de fyller 50 år. (Regionen preciserar att ”Med ’män’ avses alla personer oavsett könsidentitet som berörs av det medicinska innehållet”.)

Politikerna verkar säkra på att de gör gott med detta pilotprojekt och hoppas rädda livet på 50 män per årskull. Sannolikt permanentas projektet enligt regionrådet Håkan Linnarsson (S): ”Om det inte finns något som talar för att det blir sämre för människor, vilket jag har svårt att tro, så kommer det vara fullt utbyggt 2029 och innefatta alla män i regionen mellan 50-74 år”.

Det finns en viktig, men underskattad, principiell skillnad mellan när en människa väljer att bli patient på grund av sjukdom, och när vården tränger sig på och skapar patienter genom att övertala friska människor till olika screeningprogram. För att rädda ett enda liv måste ett enormt antal friska undersökas, många kommer bli uppskrämda i onödan av ett falskt positivt prov, en hel del kommer utsättas operation och behandling som kan ge biverkningar för resten av livet. Och många, kanske de flesta, som opereras kommer genomgå operationen i onödan.

Cancerscreening av friska är nästan alltid är en tveksam idé (gynekologisk cellprovskontroll är undantaget) bland annat för att det leder till överdiagnostik. Alla varianter av cancer är inte lika aggressiva, och screening fångar i första hand de långsamt växande tumörerna. Många av dessa snällare tumörer hade oupptäckta aldrig märkts för patienten; cancer drabbar oftast i högre åldrar och då hinner man dö av något annat. Alla män utvecklar förmodligen mikroskopisk prostatacancer om de lever tillräckligt länge. När prostatacancer upptäcks via screening är det i bortåt hälften av fallen en överdiagnostik, alltså en diagnos utan nytta för patienten trots att den är korrekt.

Om det västgötska programmet ger samma resultat som tidigare forskningsstudier från Göteborg kommer screeningen minska risken för död i denna sjukdom med ungefär en halv procent. 18 år efter screening var andelen som dött av prostatacancer 0,98 procent hos de som erbjöds screening och 1,5 procent i kontrollgruppen. För att rädda ett liv behövde tio personer få diagnosen via screening. Biverkningarna i form av impotens, inkontinens, tarmbesvär, ångest och depression är svåra att sätta ett pris på.

De som propagerar för PSA-test vill oftast bara redovisa hur dödligheten i just denna sjukdom minskas i relativa tal, där skillnaden mellan 1,5 procent och 0,98 procent blåses upp till ”30 procent färre dödsfall i prostatacancer”. Men tänk om fördelarna med screening delvis äts upp av ökad dödlighet orsakad av screening och behandling? När 10 000 män i Göteborg bjöds in till PSA-prov fick man efter 18 års uppföljning visserligen 43 färre döda i prostatacancer, men också 30 extra dödsfall i övriga diagnoser jämfört med en lika stor grupp som inte erbjöds provtagning.

Efter att 10 000 män kontaktats, 34 000 PSA-test, nästan 5 000 biopsier och 1 300 operationer var slutresultatet totalt 13 färre döda efter 18 år. Så vitt jag kan förstå är det större risk att deltagande i PSA-screening leder till inkontinens helt i onödan än att den förlänger mitt liv. Dessutom visade den stora finska studien av PSA-screening, en studie som var nästan fyra gånger större än Göteborgsstudien, ingen statistiskt säkerställd minskning av dödsfall i prostatacancer efter 12 års uppföljning.

Därför har jag hittills tackat nej till att delta i screening. Andra män, alltså prostatabärare oavsett könsidentitet, kan komma till en annan slutsats, det är ett individuellt val. Därför hoppas jag informationen till männen blir mer balanserad än den som kvinnor, personer med bröstkörtlar, brukat få inför mammografi.