Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Därför struntar vi i ungas psykiska ohälsa

Den psykiska ohälsan och antalet självmord bland unga i Sverige stiger. Med det diskuterar vi inte. Ingen vill ju behöva upptäcka att händelseförloppet råkar sammanfalla med vuxenvärldens kapsejsning, och fokus på att alla ska kunna göra karriär.

Publicerad: 1 oktober 2014, 03:24

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

JämställdhetPsykisk ohälsaUngdomarBarn

Den psykiska ohälsan bland barn och unga har kraftigt ökat sedan 1980-talet. Många barn och unga äter antidepressiva läkemedel, har sömnsvårigheter och koncentrationsproblem, saknar en vuxen att prata med, saknar framtidshopp.

För andra året i rad ökar antalet självmord i Sverige. Mest ökar självmorden bland unga mellan 15 och 24 år. Inte sedan år 1989 har så många unga människor valt att avsluta sitt liv. Också självmordsförsöken har ökat i gruppen 15-19 år.

Men det är inte detta vi diskuterar. Nej, i Sverige söker vi inte förklaringar till den tragiska utvecklingen i ett av världens rikaste och tryggaste länder där fred är var mans rätt. Nej, varför skulle vi?

Ingen vill ju behöva upptäcka att händelseförloppet råkar sammanfalla med vuxenvärldens kapsejsning. Upptäckten i sig skulle innebära att ansvaret flyttas från ”samhället” till varje enskild individ. Frånvaro av ansvarstagande föder, hos den som inte saknar basala psykologiska funktioner, skuldkänslor. Här slår många människor bakut, skuld har vår tidsanda lärt oss att undvika, trots att förmågan att känna skuld visar på förekomsten av samvete.

Därför struntar vi i den psykiska ohälsan, därför går ingen till botten med om och i så fall hur frånvaron av nära relationer till trygga vuxna påverkar ungas möjlighet att utvecklas till hela individer, därför fortsätter vi att fokusera på hur föräldraförsäkringen bäst ska tvångsfördelas så att kvinnor inte halkar efter i karriären. Det blir enklast så och dessutom står vi upp för den statistiska jämställdheten.

Låt mig drista mig till att påtala det uppenbara, att skaffa barn är ett val, det råder inget tvång, att människor fördelar som de gör är inget problem mer än för de klåfingriga politiker som tror att statistik är viktigare än egenmakt. Balans är perfektion, perfektion är en utopi. Den som väljer måste leva med ångesten som följer av att välja bort.

I dagarna presenterades regeringens utredning ”Jämställdhet i arbetslivet” som granskat föräldraledighet för drygt 40 000 barn och funnit att svenska föräldrar hamstrar på de välbetalda dagarna för att därigenom kunna dryga ut den totala föräldraledigheten. Enligt utredningen tog mammor ut ersättning för 9,5 månader samtidigt som de i snitt var lediga i drygt 13 månader, medan pappor tog ut ersättning för två månader och var hemma 3,5 månader i snitt. Människor som bedömts kapabla att sätta barn till världen har uppenbarligen funnit sig själva kapabla att fatta egna beslut om fördelning av föräldraledigheten. Det är problematiskt menar utredningens ordförande Anna Hedborg som ifrågasätter försäkringens flexibilitet.

Men hon har fel, problemet är varken flexibiliteten eller att människor väljer som de gör. Problemet är att vi blivit fartblinda av ändlösa diskussioner av detta slag som enbart cementerar uppfattningen om att man kan få allt samtidigt. Kanske dags att göra upp med denna, samtidens största illusion?

Därför fortsätter vi att fokusera på hur föräldraförsäkringen bäst ska tvångsfördelas så att kvinnor inte halkar efter i karriären. Det blir enklast så och dessutom står vi upp för den statistiska jämställdheten.

Alice Teodorescu, Jurist och borgerlig opinionsbildare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev