Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Därför bröts Reinfeldts förtrollning

Genom att avgå på valnatten försökte Fredrik Reinfeldt undvika det som också Göran Persson slapp. Stig-Björn Ljunggren gräver bland politiska och personliga förklaringar till den dramatiska valnatten och moderatledarens snabba sorti.

Publicerad: 17 september 2014, 09:44

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Moderaterna

Ett skämt sprider sig. Fredrik Reinfeldt lär i våras ha muttrat något för sina medarbetare om att ”jag är lite orolig över mitt eftermäle”. Varvid en ung nyrekrytering tröstande sa: ”Det är ingen fara. Folk kommer att glömma dig rätt snabbt.”

Om det är roligt eller inte kan vi diskutera. Däremot är det tydligt att moderaterna är det parti som har den mest intressanta historien när det gäller hur partiledare tillsätts och avsätts.

Det brukar sägas att inget parti är så trogen sin partiledare i framgång som moderaterna. Den som levererar mandat, makt och inflytande är näst intill enväldig. Så länge grädden flyter råder en förtrollning där partiledaren styr och ställer efter eget huvud.

Men den som inte levererar får räkna med silkessnöret, utan krusiduller.

Ur det perspektivet ska vi nog betrakta Fredrik Reinfeldts avgång på valnatten. Han visste att med valförlusten var också förtrollningen bruten. Det hade redan börjat koka ute i partiet, eftersom valförlusten var anteciperad. Även om de höll masken utåt visste moderaterna att det skulle bli förlust. Och några av dem tyckte till och med att det var välförtjänt.

Således försökte Fredrik Reinfeldt undvika det som också Göran Persson slapp genom att avgå på valnatten – nämligen att bli avsatt (som i Perssons fall) eller ifrågasatt (som Reinfeldt skulle ha blivit).

Reinfeldt visste att med valförlusten var också förtrollningen bruten. Foto: Fredrik Persson, TT.

Ser vi tillbaka lite djupare i moderaternas historia kanske vi får en nyckel till att förstå Reinfeldts avgång: Den förste ”riktige” partiledaren Arvid Lindmans efterträdare, Gösta Bagge, kunde vaskas fram först efter en intern strid där motståndaren, Ivar Anderson, enligt sägnen lär ha förlorat efter lottdragning. Bagge i sin tur lämnade fredligt över till Fritiof Domö, som tog uppdraget som övergångsfigur för att påläggskalven Jarl Hjalmarson skulle växa till sig.

Hjalmarson var mycket framgångsrik men avgick lite oväntat 1961. Skälen är, liksom i Reinfeldts fall, något dunkla. En förklaring säger att han avgick i solidaritet med sin dynamiske (och bombastiske) partisekreterare Gunnar Svärd som partiet sparkade. Och att han förstod att han själv stod i tur att bli avsatt. En annan skola hävdar att han lanserade sin avgång för att låta sig bli övertalad att stanna kvar och på så sätt få stärkt mandat, trots valförlusten 1960. Ytterliga andra hävdar att han begrep att han inte skulle fungera i TV-samhället och därför gick innan det blev övertydligt.

Alla dessa förklaringar är på ett eller annat sätt ”taktiska” eller ”politiska”. Men den kanske bästa förklaringen till Hjalmarsons exit var, faktiskt, att han lovat hustru och familj att tio år som partiledare fick räcka. Nu skulle ett mer stillsamt liv ta vid. Politiken fick vara.

Därefter kom en ny partiledarstrid där Gunnar Heckscher besegrade Leif Cassel efter en spännande omröstning. Heckscher blev sedan avsatt efter intriger som gav till resultat att Yngve Holmberg tog över. Denne i sin tur blev också avsatt efter en berömd extra partistämma 1970.

Och Bohman själv avgick först sedan några av hans närmaste medarbetare övertygat honom om att tiden var inne att lämna över till Ulf Adelsohn.

Det som historiskt sett ut att ha varit en ”naturlig” övergång var således i själva verket resultatet av en inre kampanj mot den sittande partiledaren.

Adelsohn i sin tur avgick själv eftersom han inte ville sitta i opposition. Carl Bildt tog över, efter att utmanaren Ingegerd Troedsson inte fått tillräckligt stöd. Bildt i sin tur avgick något plötsligt 1999, och här saknar vi fortfarande alla förklarande pusselbitar. Några hävdar att det var för att ge den tänkte efterträdaren Per Unckel öppet fält. Andra att han precis som en gång i tiden Hjalmarson kände att partiet var på väg att tröttna och därför gick innan det var för sent.

Men till mångas förvåning blev det Bo Lundgren som valdes till partiledare. Och hans öde är känt, dem han lyft in i partiet för att växa till sig kom att delta i en palatskupp där han avsattes. Fredrik Reinfeldt blir partihistoria och skapar de nya moderaterna som fått oerhörda framgångar. Fram till nu.

Där är vi nu. Ser vi tillbaka i historien kan vi dra slutsatsen att Fredrik Reinfeldt förstod att han var på väg mot övertid. Hellre än att sitta kvar och känna hur omgivningen blir allt mer ogin föredrog han att gå själv. Alternativt för att slippa dras in i parlamentariska skojerier där han riskerade att få sitta kvar som statsminister med öppet stöd från Sverigedemokraterna. Något som hans inre övertygelse fann motbjudande.

Så istället för att bli gisslan och tvingas till taktiserande charader så lät han sig förkunnas avsutten.

Allt detta är således en blandning av förklaringar som blandar politiska och personliga skäl. Kanske borde vi fråga oss om inte det senare, det personliga, faktiskt spelar mer roll än vad vi politiska nördar vill tro.

Någon har sagt att ledarskap på den här nivån innebär att läggas som en metallbit på ett städ där hammaren slår dag ut och dag in, utan uppehåll, och till slut spricker metallen. Förr eller senare fungerar det inte längre.

Kan det vara så även här?

Fredrik Reinfeldt var helt enkelt trött på att vara högsta hönset.

Kanske vill han ta en sovmorgon. Kanske vill han prata med folk utan att de har en dold agenda (för att få mer pengar). Kanske vill han åka på semester.

Och när han tröttnat på att slå dank finns det jobb utanför politiken eller utanför Sveriges gränser som äntligen ger en hygglig lön.

Slutligen. Ni som tror att vi på detta sätt kan se framåt genom att se bakåt ska notera att två tidigare partiledare varit kommunikationsministrar, Fritiof Domö och Ulf Adelsohn. Om det är en trovärdig indikator heter den nya partiledaren Catharina Elmsäter-Svärd.

Fotnot: Stig-Björn Ljunggren har doktorerat på moderaternas historia.

Allt detta är således en blandning av förklaringar som blandar politiska och personliga skäl. Kanske borde vi fråga oss om inte det senare, det personliga, faktiskt spelar mer roll än vad vi politiska nördar vill tro.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Moderaterna

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev