Därför är huskvinnans liv inte politiskt

Tänk om det privata inte är politiskt. Det är kanske orättvist att hävda att slagordet från 60-talets feminism ställt till med mer skada än nytta. Dess genomslag har antagligen mer att göra med att vi lever i en individualistisk tid, med stort intresse för just det privata, än med att slagordet i sig skulle ha skapat denna individualism.

Men förhållningssättet är levande i en populär politisk debatt och likväl en återvändsgränd.

Något säger det ju om läget för den samtida feminismen att det stora diskussionsämnet för tillfället är att en kvinnlig journalist sagt sig gilla att män förklarar saker för henne (samt mer generellt beskrivit sin dragning till en konservativ livsstil).

Jag kan inte vara ensam om att ha svårt att se de samhälleliga implikationerna av denna personliga preferens.

Lev som ni vill, folks! Begär bara inte ett riktat skatteavdrag för det. Det är då det blir politik. Inte förr.

Samtidigt turnerar den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson världen över, nyss i Sverige. Han uppmärksammas som en av alt right-högerns få intellektuella och hans ideologiska grundsyn är uppenbart reaktionär, exempelvis i betonandet av sociala hierarkier som naturliga, eviga och ändamålsenliga. Kvinnosynen är minst sagt tveksam. Men i hans självhjälpsbetonade livsregler finns sympatiska drag som verkar trösta många; han säger att livet i grunden är svårt, att människor har ett eget ansvar för sitt välbefinnande och att det är nödvändigt att underkasta sig något större för att finna mening.

Allt är sant men också lite platt. Som det alltid blir när högern vill återupprätta gemenskaper och skapa mening genom att betona normer. De letar på fel ställe.

Peterson själv avfärdar politiken och den gemensamma kampen för samhälleliga mål som meningsskapande normsystem. Men vad skulle det annars vara? Normer är per definition kollektiva.

Normer som indvidualistiskt livsstilsprojekt kommer inte att skapa mening för någon.

För vet ni hur det blir då? Som i Svenska Akademien.

Krisen i akademien hade aldrig antagit dagens gargantuanska proportioner om majoriteten av dess medlemmar hade lärt sig den läxa alla politiskt aktiva, liksom aktiva i föreningslivet generellt, lär sig tidigt: det är ointressant vem som har rätt. Skadar du saken lämnar du, för saken är större än du. Som medlem är du värdefull, men också enbart en liten kugge i ett stort maskineri, som kommer att fortsätta långt efter att du förlorat voteringen.

Det är en främmande berättelse i vår tid, men också den som gör att jag som politisk person aldrig upplever tillvaron som meningslös.

Varken akademien eller någon annan institution i dagens samhälle är oberoende av människors förtroende. Det räcker inte att hänvisa till Gustav III för att bevara glansen, precis som det inte räcker att hänvisa till behovet av ”normer” för att skapa mening i människors tillvaro.

Min privata livsstil är inte politisk. Den är irrelevant. Och vi skulle alla må bättre av att lyfta blicken och se att både politiken och meningen med det hela handlar om betydligt större frågor än våra egna personliga livsval.

Marika Lindgren Åsbrink