Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Därför är Fridolin och Stjernkvist på riktigt

Grattis Norrköping och Sverige. Maktpolitiker med värderingar och som kan glida i en kurva kan visa sig vara guld värda. Renläriga låtsaspolitiker är däremot inte så mycket att ha.

Publicerad: 6 april 2015, 03:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SocialdemokraternaMiljöpartiet

Många som kallar sig politiker är handen på hjärtat inte särskilt så mycket till politiker. De kan vara kraftfulla företrädare för sitt parti, bedriva rak och glasklar opposition och skriva reservationer som osar av sanning och rätt. Men sådant gör inte en människa till politiker i den mening jag lägger i begreppet.

Under årens gång har jag utvecklat ett eget och högst ovetenskapligt lackmustest för att skilja riktiga politiker från låtsaspolitiker. Testet är enkelt och går kort och gott ut på att det blir minuspoäng för varje gång som ordet ”måste” används i politiska sammanhang. ”Måste” är ett dött och odynamiskt ord som inte ger utrymme för de glidningar, balansakter och omprövade förhållningssätt som är så vitala delar av den riktiga politiken.

För mig är få måsten synonymt med politisk mognad. Den mogna vet att hen inte vet allt. Den omogne tror att vilja och tron måste räcka. Den mogna vet att i dag är en (1) dag och att det snart kommer andra dagar. Den omogne tror att Dagen är i dag.

Lackmustestet skapar två tydliga mönster: 1) Ju längre bort från regeringsansvar; desto fler måsten. 2) Ju närmare kommunalpolitikens frågor; desto färre måsten. Vilket inte är så konstigt. Kommunpolitiken ger större utrymme för fler att ta regeringsansvar på riktigt. Att vara makthavare kort sagt. Vilket är just vad som konstituerar en politiker i mina ögon. Det är i ansvarsställning som politikern prövas och som den politiska förmågan testas på allvar.

Norrköpings ”starke man” Lars Stjernkvist (S) har blommat ut i sin roll som kommunstyrelsens ordförande. Hans instinkter är att hitta fungerande samverkanspartners som kan skapa majoriteter för vad som behöver göras i tillväxtstaden Norrköping. Inga överdrivna måsten har därför förhindrat ett samarbete med Reidar Svedahl (FP), Eva-Britt Sjöberg (KD) och Karin Jonsson (C).

Stjernkvist och hans kollegor är utmärkta exempel på vad jag menar med riktiga politiker.

På riksplanet kan exempelvis utbildningsminister Gustav Fridolin lyftas fram. Han har varit ett MP-stjärnskott sedan strax före puberteten. Såväl ungdomen i sig som Miljöpartiets tidigare distans till realpolitiken fungerade som ett slags måste-generatorer för Gustav Fridolin och många andra i det gröna partiet.

Väsentligt i det här sammanhanget är dock att notera söndagen den 15 mars 2015. Då kom Gustav Fridolin ut som en riktig politiker. Han frågades ut av Anna Hedenmo i SVT: s Agenda om det uppsagda Saudiavtalet, eventuella segerruskänslor hos MP och vapenexport i det stora hela. Det kändes genom skärmen att Gustav Fridolin hade bestämt sig för att vara en regeringspolitiker. Den enda gången han sa ”måste” var när han slog fast att MP precis som alla andra kommer att behöva kompromissa.

Omogna låtsaspolitiker fnyser gärna ”maktcynism” och andra renläriga förolämpningar över beteenden som det Fridolinska och det Stjernkvistiga. Själv säger jag grattis till Norrköping och Sverige. Maktpolitiker med värderingar och som kan glida i en kurva är guld värda.

Widar Andersson, Chefredaktör och vd för Folkbladet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev