Jona Elings Knutsson: Dags att orosanmäla situationen för alla unga

Antalet orosanmälningar om barn som far illa skjuter i höjden. Och ja, det finns all anledning att oroas. Inte för kepsar i skolan eller skärmtid, utan för de verkliga problemen.

Tusen anmälningar om dagen får landets socialtjänster in, enligt en nationell kartläggning som tillkännagavs strax före nyår. Nu meddelar Stockholm att antalet orosanmälningar har ökat med 40 procent sedan 2014.

I bästa fall står ökningen av anmälningar för att fler reagerar och agerar när de befarar att barn far illa. I värsta fall står ökningen för att barn i behov av sociala insatser faktiskt ökat. I så fall får vi hoppas att barnkonventionen, som sedan årsskiftet är svensk lag får effekt. Det finns anledning att tro att ökningen av orosanmälningar verkligen står för en verklig ökning av barn som far illa. Vi vet redan att den psykiska ohälsan hos unga ökar vilket Folhälsomyndigheten bedömer beror på att skolan fungerar sämre, vetskapen om att en tuff arbetsmarknad väntar och ökade skillnader i socioekonomiska villkor.

För att tala klarspråk: att exempelvis tillåta privata skolor att göra privata vinster av skattemedel som var ämnade skolbarnen har blivit en så stor flopp att till och med MUFs ordförande  Benjamin Dousa nu sparkar bakut.

Oron för arbetsmarknaden lär knappast minska med mindre än att de osäkra anställningarna, som ökar allt mer, förbjuds.

Nästan var tionde svenskt barn växer upp i fattigdom, och även om en svag positiv trend anas ökar klyftorna mellan fattiga och välbeställda.

Ungas psykiska ohälsa kostar liv. Självmorden bland unga ökar med ungefär en procent om året. Men ohälsan kostar också tid och pengar. Föräldrar, förskolelärare och lärare som kämpar för sina barn. Barnpsykiatrin som inte längre känner att de räcker till. Socialtjänsterna som ska hantera alla anmälningar: i Norrtälje satsar man nu på att en robot, en artificiell intelligens, ska bedöma orosanmälningar eftersom personalen inte hinner med.

Och de barn som far illa i dag är morgondagens vuxna och ska tillsammans bära samhället efter oss. Med vilka förutsättningar?

Frågan vi måste ställa oss är om det inte är dags att orosanmäla situationen för unga överhuvudtaget, och inte bara som nu sätta in samhällets insatser för de där det brakat käpprätt åt skogen. Så länge det saknas förutsättningar för barnkonventionen att omsättas i praktiken är åtminstone jag oroad till tänderna.