BUP borde behandla färre barn

Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) växer sig allt längre. För utredningar av adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är väntetiden på vissa håll två år. En utredning kartlägger svårigheter och styrkor hos barnet, och i vissa fall sammanfattas detta i en diagnos. Två år är mycket i en ung människas liv, och för de barn och familjer som drabbas av denna väntan kan det innebära en fullständig katastrof.

När en familj väl begär en utredning sker det ofta i ett läge där barnet redan börjat få problem i skolan och andra metoder misslyckats. Jag har själv sett hur familjer i väntan på en utredning tvingas leva i en tillvaro som inte fungerar, utan förståelse eller redskap att hantera barnets behov. Inte sällan hamnar barnet i en nedåtgående spiral av frustration och depression över att inte klara vardagen, som till slut leder till att det stannar hemma permanent från skolan. Med en snabb utredning hade det kunnat undvikas.

Säkert skulle köerna minska om BUP fick mer pengar och personal, och verksamheten skulle sannolikt kunna effektiviseras genom att rationalisera en del landstingsbyråkrati. Jag menar dock att en del av problematiken kommer från idén att barns psykiska ohälsa är något som ska botas av vården. Det gör att många BUP-avdelningar ägnar stor möda åt att försöka behandla barn, vilket jag inte tror är rätt prioritering.

Psykisk ohälsa, som depression eller ångest, är något alla kan uppleva när vi möter påfrestningar som överträffar vår förmåga. Ofta klarar vi det själva, men ibland får vi en svacka som vi inte vet hur vi ska ta oss ur och då kan man få hjälp av psykologiska behandlingar. Kännetecknande för effektiva behandlingar är att de hjälper individen att själv hitta strategier för att bättre klara av sin vardag. Det är alltså inte psykologen som botar, utan patienten som själv ändrar sitt beteende och sätt att tänka. Psykologen är där som stöd och vägledning, men i varje lyckad behandling är det patienten som gör själva jobbet genom att ta ansvar för sin egen situation.

Barn kan inte ta ansvar för sin egen vård på samma sätt som vuxna, och därför är behandling inte lika effektiv för barn. Detta gäller särskilt barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att klara av stress och svåra känslor är något barn behöver lära sig under hela sin uppväxt genom att ständigt vägledas och utmanas i en lagom takt. Det är de omhändertagande vuxna i barnets närhet som bäst kan stödja den processen och därför borde det vara främst åt dem som BUP riktar stöd och information. För att det ska kunna ske behöver dock samtliga inblandade parter veta vilka behov barnet har, och den kunskapen nås genom en ordentlig utredning.

Så i stället för att fokusera på behandlingar borde BUP i högre grad koncentrera sig på utredning av barn samt utbildning till föräldrar. För givet de resurser vi har, vad betyder det att en och annan unge med ångest kan få tio timmar terapi, när samma tid som läggs på en utredning kan rädda en hel familj?

Carl Hellström, psykolog och skribent