Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Malcom Kyeyune: Bostadskrisen och riskerna med gräddfiler till välfärd

Att hitta bostad som ung student idag är mycket svårt, att hitta bostad som ung och icke-studerande är nästan en heroisk bedrift. Att kommuner i det läget skapar gräddfiler riskerar att få missnöjet att koka över.

Publicerad: 29 mars 2018, 05:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

BostadsbristenBostäderNyanländaMiljöpartiet

Att Sverige har en bostadskris är inte direkt någon nyhet vid det här laget. Vissa städer har det värre än andra, men problemet är utbrett, och tycks bara bli mer akut över tid. Det är svårt för alla nu, med andra ord, inte bara studenter. Och just därför är det en fråga blir allt mer kontroversiell: frågan om de nyanlända som aviserats till kommuner som Uppsala, kommuner som alltså redan innan hade ganska taskiga utgångslägen. Kommunen är enligt lag tvungen att ordna bostäder i två år, varpå tanken är att de ska stå på egna ben. Nu går dock denna tid mot sitt slut, och redan nu höjs röster i Uppsala och i andra kommuner om att göra dessa temporära lösningar permanenta, bland annat genom att helt enkelt ge nyanlända förstahandskontrakt.

I Uppsala har Miljöpartiet varit drivande i denna fråga, som på många andra orter. När kommuner fullgjort sin plikt enligt bosättningslagen hänvisas de i många fall till samma instanser som precis alla andra i sin bostadsjakt, vilket främst är socialtjänsten. På Lidingö sker detta just nu i skrivande stund, och även här har Miljöpartiet yrkat på att nyanlända inte ska behöva genomgå denna pina. Kommunen borde helt enkelt se till så att nyanlända alltid har någonstans att bo, och om detta innebär att dess begränsade bestånd av bostäder inte längre kan nyttjas av andra behövande, tja, det får de andra behövande helt enkelt leva med.

Sådana förslag går självklart att hylla som ett utslag av varm humanism. Men det aktualiserar ett riktigt akut problem, vilket är att kösystem är som mest nödvändiga i situationer där det råder brist på saker. Att skapa gräddfiler för vissa grupper när kommunen inte direkt skryter med ett dignande bostadsbestånd till att börja med kommer inte bara upplevas som orättvist för de som redan köat, utan det kommer dessutom att göra köandet i sig allt mer lönlöst för de som inte råkar ingå i gräddfilen. Därför ökar idag missnöjet mot de genvägar in i välfärden som nyanlända får ta, och på vissa håll är detta missnöje nära kokpunkten.

Ta missnöjet på allvar. Ett välfärdssystem är inget ymnighetshorn eller bottenlös godispåse från vilken man delar ut godbitar. Ett välfärdssystem är i grund och botten en social försäkring. För att en försäkring ska fungera är det absolut kritiskt att det finns en tillit hos de som faktiskt betalar in premier (eller skatt, i detta fall) om att de får något ut av det, att de inte blir lurade på konfekten. .

Det går självklart att insinuera att den som inte vill att nyanlända ska få förtur i bostadskön i själva verket är förtäckta rasister. Detta är nonsens. Vad folk vill ha är inte separata vattenfontäner för vita och färgade, utan lika regler och en välfärd som gäller likadant för alla. Detta är också SKL:s linje: nyanlända ska inte särbehandlas, utan behandlas som vilka andra invånare som helst. Den som försöker joxa med en sådan grundläggande princip som likabehandlingen i den goda humanismens namn riskerar nämligen att såga av grenen man själv sitter på, att sabotera själva grundförutsättningen för välfärdssystemens fortsatta existens: vanliga väljares tro på att välfärden är något fungerande, rättvist och positivt.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Malcom Kyeyune

Skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev