Biblioteken en perfekt scen för vår tids dramer

När kommunen kom för att hämta böckerna i det nyss nedlagda biblioteket i Ramsberg, var hyllorna redan tomma. Kvällen innan hade boende på orten gömt undan 4000 böcker. Ett par år senare kan de återigen lånas ut, med hjälp av landsbygdsstöd och ideella krafter.

I Nacka kommun inleddes marknadiseringsrevolutionen i välfärden 1985, genom ett checksystem för fotvård. I år har kommunen blivit först i Sverige med att privatisera samtliga bibliotek.

En rapport från fackförbundet DIK visar att nästan alla svenska bibliotekarier ibland upplever social oro på sina arbetsplatser. Omkring hälften har upplevt våldsamma situationer respektive droghandel i lokalerna.

DIK har också rapporterat att bibliotekarier lägger allt mer av sin arbetstid på att hjälpa människor i den nya digitala verkligheten; med att skaffa e-legitimation, betala räkningar eller ansöka om bostad.

En enkel sökning ger ett antal lokala träffar på bibliotek runt om i Sverige som tvingas hyra in väktare för att säkerställa ordningen.

Antalet folkbiblioteksenheter är idag cirka 1100. För 25 år sedan var de 400 fler. Utlåningen är sjunkande. Bokläsningen bland barn och unga faller.

På ett folkbibliotek i en gentrifierad före detta arbetarstadsdel, en måndag strax efter klockan ett, sitter en något bedagad herre vid sin dator. Några tiotal meter längre bort pratar ett par tonårskillar aningens för högt med varandra. Precis däremellan står en medelålders småbarnsmamma och bläddrar bland bilderböckerna.

Mannen tar upp sin telefon och ringer polisen för att rapportera en pågående ordningsstörning. Vad som passerat tidigare är oklart, men allt är lugnt nu: inget försiggår som motiverar ett polisiärt ingripande. När tonårskillarna förstår att samtalet handlar om dem närmar de sig mannen, som börjar ropa om ofredande, kalla bibliotekarierna fega samt spekulera i killarnas födelseland. När småbarnsmamman ifrågasätter rimligheten i dessa utsagor undrar mannen vilken rosenskimrande verklighet hon lever i. Det är en lustig fråga eftersom de i tid och rum uppenbarligen befinner sig i exakt samma verklighet, men tolkar situationen olika.

Bibliotekspersonalen säger att det ofta uppstår irritation mellan besökare kring ordningen. Ljudnivån är låg, men biblioteket i fråga är inte ett tyst bibliotek. Just detta senare faktum är vissa inte nöjda med, ”men det är inte de som bestämmer bibliotekets regler, det är vi”, säger en bibliotekarie.

Och småbarnsmamman – det vill säga jag – tänker att biblioteken är en perfekt scen för vår tids dramer. Välfärdens finansiering, urbaniseringen, digitaliseringen, hoten och våldet, privatiseringarna, invandringen, den nygamla fattigdomen, polariseringen. Allt finns där. Kanske för att biblioteken är ett av de sista offentliga rum som finns, där vi inte behöver konsumera för att vara.

Att social oro flyttar in i biblioteken från det omgivande samhället är ett reellt problem. Men att ringa polisen för att någon pratar för högt vid hyllorna för kapitelböcker 6-9 år, är knappast lösningen.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO och socialdemokratisk författare