Mats Reimer: Benchmarking sätter behövlig press på BUP

Hur tröga organisationskulturer kan vara blev uppenbart när Västra Götalandsregionens (VGR:s) beställarnämnder gick ut med ett gemensamt pressmeddelande. De ger koncernkontoret i uppdrag att ta fram åtgärder som kan förbättra tillgängligheten på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) då ”det krävs ett samlat grepp för att förbättra tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin och att detta inte är något som sjukvården kan göra själva”.

Detta var politikernas reaktion på den nedslående benchmarking som presenterats i rapporten ”Psykiatrin i siffror” som jämför tillgänglighet och andra faktorer mellan regionerna i landet. I Västra Götaland utförs i snitt ett patientbesök per BUP-anställd och dag.

Den barnpsykiatriska slutenvården är inte stor i Sverige, 0,6 vårdplatser per tiotusen barn, och VGR:s data för slutenvård ligger nära rikets genomsnitt, liksom kostnaden för all BUP-vård utslaget på alla barn i regionen. Västra Götalands BUP har faktiskt något fler anställda än genomsnittet, de har fler läkare, fler specialister, fler psykologer, kuratorer och sjuksköterskor. Det som sticker ut är antalet öppenvårdsbesök, speciellt nybesök, som år efter år ligger lågt i VGR.

Just frågan om produktivitet, antal patientbesök som varje anställd genomför per dag, lyser med sin frånvaro i regional utvecklingsplan för BUP som VGR klubbade 2017. Ändå framgår det där att regionen i åratal varit betydligt sämre på att hålla vårdgarantin jämfört med landets genomsnitt.

Hur nöjda de patienter som ändå får tid är det är svårt att veta. Nationell patientenkät från 2018 visar att 75 procent  av respondenterna i VGR kunde ”rekommendera mottagningen till någon i barnets situation”. Men det är svårtolkat när svarsfrekvensen är så låg. Blott 11 procent av de tillfrågade BUP-patienterna har svarat. (Båda dessa siffror är lite lägre än genomsnitt för landet.)

Hur går man vidare? Förmodligen är BUP-chefen i norra delen av regionen på rätt väg, när han till Dagens Nyheter berättar att två möjligheter till förbättring är att ifrågasätta ”pararbete” (där två i personalen gemensamt deltar vid patientbesöket) och ta bort behandlingskonferenser där hela mottagningen deltar. Han har satt målet till minst två patientbesök per behandlare och dag, ”och på flera av våra sex mottagningar är vi nära att nå det målet nu”. (I dag är det bara Stockholm, Sörmland och Gotland som når upp till två besök per BUP-anställd och dag.)

Det är säkert många fler verksamheter (inklusive min egen) som skulle ha glädje av benchmarking. En snäll variant som nog upplevs mindre utlämnande är om det sker delvis anonymiserat; exempelvis besök, diagnoser eller läkemedelsförskrivning redovisat för enskilda läkare. Där jag själv kan se hur jag ligger till jämfört med mina kollegor, men i övrigt vet jag inte vem som är vem. Den ”outlier” som avviker kraftigt får sig en tankeställare, och det kan ibland räcka för att ändra beteenden.

Kanske kan man få incitament till förändring genom att göra sådana halvöppna jämförelser även mellan olika BUP-mottagningar inom Västsverige, för det torde finnas en spridning där vissa mottagningar ligger en bit ifrån genomsnittet ett besök per dag. Och detta gäller förstås även de regioner som har redovisat högst produktivitet. Man skulle gärna vilja veta om Sörmland är en föregångare i fungerande distansvård, med bara 45 procent av besöken genomförda fysiskt på mottagningen, eller om det skett inflation i att klassa även ett kort telefonsamtal som en behandlingskontakt.