Att vävning skulle vara svenskt har SD hittat på

Vi är en försvinnande minoritet i Sverige som kan väva. Ingen är intresserad, av begripliga skäl. Det är ett dammigt gnetande. Tyg går att köpa färdigvävt och färdigsytt. Oftast är både tyg och kläder tillverkade utomlands. Den som vill klä sig helsvenskt bör ha hög lön. Det har Mattias Karlsson. Och Jimmie Åkesson. Att de bär svenska kläder tvivlar jag ändå på.

Vävstolar har hamnat i kategorin värdelösa gamla redskap. De är lika svåra att bli av med som ett piano. Att vävning skulle vara speciellt svenskt är ett sverigedemokratiskt påhitt.

Vävhistorien är global och den har sin början långt innan nationen Sverige var påtänkt. I Egypten har linnekläder återfunnits från tiden 5000 år före Kristi födelse. Till det finaste jag sett i textilväg hör farao Tutanchamons kläder, som för 20 år sedan rekonstruerades vid Väfskolan i Borås och visades i en internationellt uppmärksammad utställning 1999-2003.

På 1800-talet blev vävning en populär kulturyttring bland borgerligheten i Sverige. Allmogekulturen skulle räddas, vi fick Skansen och Nordiska Museet, min ungdoms favoritmuseum. Jag undrar hur många Sverigedemokrater som varit där.

På Wikipedia finns under rubriken ”Vävning” vävkonstens historia i korthet, från linnet i Egypten. Där nämns även Sveriges första mekaniserade vävfabrik Rydboholm som startade 1834. Men antagligen är det endast handvävningen SD räknar som ”svensk”.

Europas äldsta bevarade klädedräkt finns på Bockstensmannen från 1300-talet. Han finns utställd i Varbergs fästning. I Danmark har man hittat textilfynd från år 4 200 före Kristus.

Det märkligaste i den SD:s kamp för ”ett brett smörgåsbord av svenska kulturaktiviteter” är ändå att inget av allt det hyllade svenska dög till partiets fest. Där framträdde Jimmie Åkesson i Khadaffi-dräkt med Doktor Bombays hitlåt Calcutta Taxi Taxi. Temat för kvällen var ”låtar med utländsk koppling”. Inte ens till en partifest väljer Sverigedemokrater folkdräkt, folkdans och svensk musik.

Den svenska kulturelitens kamp mot svenska kulturaktiviteter som varpa och stångstötning har undgått mig. ”Men makteliten vill ta dem ifrån oss”, klagar Mattias Karlsson i Helsingborgs Dagblad. Att någon elit skulle motverka folkets vävande är dock rakt av fel.

Sverige kryllar av vävande kulturtanter från alla partier, som förgäves försöker överföra sin entusiasm till yngre generationer. De flesta tillhör den föraktade pk-vänstern. När Catia Hultquists analyserar betydelseglidningen i ordet ”batikhäxa”, ett vanligt skällsord mot äldre vänsterkvinnor, (DN4/9) går det upp för mig vilka som är vävningens verkliga försvarare i vårt land. De är ju de stolta batikhäxorna.

Åsa Moberg, journalist och författare