Att terrorister är människor vet vi redan

Efter att uzbeken Rakhmat Akilov genomfört sitt dåd i hjärtat av Stockholm har vi fått diskussioner om de många individer som dröjer sig kvar i landet trots avvisningsbeslut. Det faktum att han levt under olika namn ger också bränsle åt funderingar kring hur lättvindigt vi accepterar påstådda identiteter. Det finns förstås många fler relevanta ämnen när det kommer till risken för terrordåd i islams namn, men de som betats av hittills innehåller faktiskt mer konkretion än vad som är brukligt.

Strax innan dådet rasade en debatt om regissören Johan Grys pjäs Jihadisten som går på Göteborgs Stadsteater. För ovanlighetens skull fann jag mig själv oenig med riksdagsledamöterna Hanif Balis (M) och Robert Hannahs (L) kritik mot föreställningen – som enligt Hannah ”ursäktar folkmord”.

Nja, i intervjuer har Gry understrukit att syftet inte är att försvara jihadister, utan snarare förstå till synes obegripliga val. Det är viktigt att konstnärer, vare sig de heter Vilks eller Gry, är fria att utforska känsliga ämnen. Än sen om någon blir arg, oavsett om denne är muslim, liberal politiker eller undertecknad? Som livslång konsument av nedsablad metalmusik är jag en förespråkare av att låta kulturyttringar vara i fred.

Samtidigt: att påstå att IS-terrorister inte är monster utan människor (som beter sig mönstruöst) är inte särskilt imponerande. Alla vet redan att historiens alla vidunder, från Stalin till Pol Pot, också var människor. Vi begriper att även IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi var bebis en gång i tiden. Liksom Hitler klappade schäfrar så har säkert Drottninggatans Rakhmat Akilov gosat med kattungar någon gång.

Roten till kritikernas ilska är inte själva pjäsen utan samhället den skapas inom. Om Sverige hade varit ett land som tagit jihadisthotet på allvar hade Jihadisten varit ett konstnärligt alster som undersöker andra sidor av ett fenomen – allt medan samhällets hårda skal och lagens långa arm bibehåller tryggheten för oss alla.

Dessvärre har detta inte varit verkligheten. Sverige är istället landet där Säpo inte har befogenhet att kalla in en återvändande jihadist till förhör om denne inte har lust, där journalister kallar IS-terrorister för ”resenärer”, där jihadister har fått bidrag från staten medan de stridit, där kommunpolitiker har velat ge terrorister stöd för att komma tillbaka till samhället och där den som anslutit sig till planetens värsta terrorgrupp kan ångra sig och säga att han inget visste.

Problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS?

Utanförskap har blivit en så uttjatad standardförklaring att den mest påminner om hur medeltida läkares svar på varje åkomma var blodiglar och åderlåtning. Det vore komiskt om det inte också var farligt.

Skolstök?

– Utanförskap.

Upplopp?

– Utanförskap.

Folkmord och selfies med avhuggna huvuden?

– Eh…Utanförskap.

Förklaringsmodellens brister tydliggörs när en av manusförfattarna, Wahid Setihesh uppvuxen i Angered, säger: ”Jag känner människor som valt att åka till Syrien och jag frågar mig varför de och inte jag? Vi som har haft exakt samma förutsättningar, samma typ av uppväxt. […]”.

Exakt! Samma segregation, samma utanförskap och samma strukturella rasism, men den ene ansluter sig till ett pack mördare medan den andre skriver pjäser.

De debatter som uppstått efter terrordådet i Stockholm är måhända inte heltäckande, men vi har större nytta av dem än av de insikter som – tyvärr – ofta är vardagsmat när kulturen tar sig an dessa frågor. Av upphovsmännens egna formuleringar låter det inte som att Gry et al lyckats närma sig den avgörande faktorn ännu. Låt oss hoppas att de är modiga nog att gräva vidare och hitta svar som gör än fler förbannade.

Nima Dervish, journalist och författare