Malcom Kyeyune: Att det finns hemlösa pensionärer är en skam

För en vecka sedan sände SVT ett reportage som satte sina spår. Under två nätter följde teamet från SVT flera hemlösa pensionärer i Stockholm. Scenerna var beklämmande; och jag måste erkänna att jag själv fortfarande inte riktigt kan greppa det jag såg. Var detta verkligen Sverige?

I rutan sågs en äldre kvinna som tillbringade sina kvällar på snabbmatsställen med nattöppet för att inte frysa ihjäl. En annan man åkte runt på nattåg och bussar för att ha en plats i värmen.  En grotesk detalj i skildringen var att dessa pensionärer är tvungna att gå ihop och skydda varandra mot kriminella gäng som riktar in sig på att råna dem. Pensionen betalas ju ut samma datum varje månad, och då slår rånarna till – månad efter månad.

I Fyra fula fiskar - en av den amerikanska komedifilmens största klassiker – ställer en av karaktärerna, spelad av Chico Marx, en sedermera bevingad fråga. Översatt till svenska blir frågan ungefär ”Vem ska du egentligen lita på? På mig, eller på dina egna ögon?”.

Frågan gör sig konstant påmind när jag ser ett reportage där helt vanliga svenska pensionärer sover på tåg och sitter ut natten på Max och pratar om hur de går runt och är rädda att de pengar de har kvar ska tas ifrån dem av kriminella ungdomsgäng.

Under så lång tid har vi faktiskt alla sagt att Sverige har råd, att Sverige är ett rikt land. Att den svenska ekonomin går som tåget, att vi klarar våra åtaganden. Vi har sagt att vi inte ska ställa grupp mot grupp. På något plan så "vet" jag självklart att allt detta är sant.

Vi har råd, vi behöver inte ställa grupp mot grupp, ekonomin går som tåget och välfärden – trots enstaka skönhetsfläckar - håller världsklass. I en värld där allt detta är sant går det dock inte att förklara på något som helst logiskt vis varför människor som jobbat och betalat in skatt hela sina liv sover på gatan här och nu. Så vem ska jag lita på? På politiker som på alla sätt är mer kunniga och ansvarstagande än mig? Eller på mina egna ögon och vad de ser?

Något håller på att gå allvarligt fel i narrativet i detta land. Jag är, menar i alla fall vissa människor, en upplyst opinionsbildare. Som en sådan är det min roll att guida vanligt folk bort från förhastade slutsatser och enkla förklaringar. Att rädda dem från frestelsen som finns i populismens enkla lösningar och svartvita sanningar. Jag ska diskutera, problematisera, utmana, vrida och vända: hellre ska folk lita på mig och mina nyanser – än på sina egna ögon. Men i denna fråga är det svårt för mig att vara en sådan ansvarstagande opinionsbildare: inte ens jag litar längre mer på mig än på mina egna ögon. Man kan inte nyansera bort hemlösa pensionärer.

De svenska åldringar som lever utan hem måste räddas från ett liv på gatan. Inte om ett par månader, inte nästa mandatperiod; det måste ske nu. Inte bara för att det är en oerhörd skam för hela landet att en enda pensionär ska behöva spendera sina sista år på knä, grävandes efter pantburkar. Detta är en sådan stor reva i verkligheten att det inte är säkert att vårt demokratiska system klarar av den. Det måste finnas ett samband mellan det folk ser i sin vardag och det de hör på TV. Antingen måste verkligheten ändras, eller så måste våra berättelser om Sverige göra det. Lös problemet här och nu, eller börja tala öppet om att vi faktiskt tagit oss vatten över huvudet. Att gå in i en valrörelse där folk tvingas välja mellan att lita på sina demokratiskt folkvalda politiker eller på sina egna ögon kan sluta hur illa som helst.