Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag14.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Arbetsrätten intressantare än Kinberg Batras sovrum

Frustrationen över att Moderaternas första kvinnliga partiledare inte visar mer hud har löpt som en röd tråd under våren. Rätt lite av kritiken har handlat om politiken. I stället ältas Anna Kinberg Batras ovilja att bjuda in till sovrum och barnkammare, som om en gnutta värdighet var det sämsta en partiledare kunde äga.

Publicerad: 8 juli 2015, 12:03

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

ModeraternaIdentitetspolitik

Knäpp upp en knapp. Visa lite hud. ”Ta rygg” – och här log min bekant, som redan hade lyckats slå sig in i den mediebransch som jag som tjugotvååring ville in i, ett skevt leende, ”på någon riktigt privat erfarenhet”.

Att bara skriva om politik skulle bli svårt, trodde hon. Däremot fanns en närmast omättlig marknad på mer eller mindre språkbegåvade unga kvinnor som vek ut sig i spalterna. Man kunde alltid ta en omväg via egna erfarenheter och upphöja dem till något allmängiltigt och vips så kunde man beskriva sig som en samtidsuttolkare, och samtidigt visa upp ett finkalibrerat politiskt väderkorn. Det privata är ju politiskt, eller hur?

Jag har inte tänkt så mycket på detta råd, för jag följde det inte och det ordnade sig ändå. Men sedan Anna Kinberg Batra blev vald till partiledare för Moderaterna har jag kommit att fundera över tyngdpunkten i de ofta syrliga recensionerna.

Inför Almedalstalet återkom samma mantra överallt på Visbys mingel och kaféer; att nu börjar politiken få konturer men när ska hon också börja bjuda lite på sig själv?

Frustrationen över att Moderaternas första kvinnliga partiledare inte visar mer hud har löpt som en röd tråd under våren. För några månader sedan publicerade Dagens Nyheters lördagsmagasin en stor intervju med borgerlighetens statsministerkandidat med den lakoniska puffen ”Är Anna Kinberg Batra så tråkig som hon verkar?”. Söker man på hennes namn och ”tråkig” får man drygt 26 000 träffar på Google.

Det har nog inte undgått någon att Moderaterna, och deras partiledare, har fått utstå mycket kritik. En del har varit välförtjänt.

Det finns ett mallat kontrollbehov i partiets kommunikation som kan driva även mig till vansinne. Men problemet de senaste månaderna har inte handlat om bristen på personlig närvaro; utan om politisk frånvaro.

Politisk omprövning tar tid, men nog är det märkligt att det har tagit sådan tid för partiet att inse att skatterna är en fortsatt nödvändig konflikt? Att man måste avgå som moderat finansminister för att kunna säga det snart sagt alla andra inom borgerligheten vet: att arbetsrätten är ett stort hinder för människor som står långt ifrån arbetsmarknaden och negativt påverkar företags vilja och förmåga att växa och ta risker, det är djupt, och genuint frustrerande.

Men rätt lite av kritiken har handlat om detta. I stället ältas Anna Kinberg Batras ovilja att bjuda in till sovrum och barnkammare, som om en gnutta värdighet var det sämsta en partiledare kunde äga.

Det privata måste inte alls vara politiskt: det väljer vi själva. För alla Schymaniter, som vill politisera livets alla skrymslen och vrån, kanske det är nödvändigt med majoritetsbeslut om vilka kroppsdelar vi väljer att raka. För oss andra, inte minst inom borgerligheten, vore det välgörande med en skarpare gränsdragning mellan det personliga och det professionella, det offentliga och det privata.

Vi är många som från olika håll kommer fortsätta jaga Moderaterna utifrån käpphästar, principiell övertygelse, och skilda uppdrag.

Anna Kinberg Batra vet förstås att detta ingår i en makthavares jobb: att skapa, och välja konflikter är opinionsbildningens livsvillkor. Men 2015 borde inte en kvinnlig ledare behöva spela ner vare sin könstillhörighet eller acceptera närgångna frågor, vad flåsiga journalister eller en vänster som har skolfrökensanalogin som sitt favoritförminskningsvapen än påstår.

Integriteten är död – länge leve integriteten. Fråga mutti Merkel.

I stället ältas Anna Kinberg Batras ovilja att bjuda in till sovrum och barnkammare, som om en gnutta värdighet var det sämsta en partiledare kunde äga.

Karin Svanborg-Sjövall, vd för tankesmedjan Timbro

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev