Jona Elings Knutsson: ”Är patientsäkerheten hotad? Jag börjar nästan tro att den är hatad”

Döden är slutet. Vi förhåller oss till döden, vi vet inget annat säkert om livet än att det är begränsat. Men när döden inträffat blir du i lagens ögon inte betraktad som död, förrän en läkare konstaterat att du är det. Död.

Alla människor vill göra ett bra jobb. Vi vill stämpla ut, gå hem och känna, ja, det här blev väl bra. Det gäller oavsett om du lyckades parera morgonrusningen och trots den köra bussen på utsatt tid eller om du levererade på planeringsmötet. För oss som arbetar i vården är det samma sak. Förutom att ett dåligt arbete kan betyda döden.

Döden är slutet och hela vårdapparaten är uppbyggd för att förhindra, förskjuta eller förbättra den. Uppdraget är att rädda liv, och göra livet mindre smärtfyllt, med mindre lidande. Ohälsa och död är i första hand en tragedi för den sjuke eller döende och för dens vänner och familj. I andra hand för oss som inte lyckades rädda livet.

Ibland, och särskilt ofta under pandemin, har vi som arbetar i vården framställts som hjältar. I just den här hjälteberättelsen finns ingen hemlig skatt att finna. Jag minns inte vilka liv jag räddat. I köksfönstret står en krukväxt jag en gång fick av någon som överlevde. När den blommar minns jag patienten. Annars minns jag bara de liv jag inte lyckats rädda. Det är själva arbetets villkor.

När arbetet i vården är organiserat så att det finns goda förutsättningar för att bedriva verksamheten, är ett förlorat liv något oerhört sorgligt men oundvikligt. Det enda vi säkert vet om livet är att det är begränsat. Jag brukar själv hålla samman, hålla mig upprätt och på fötter till dess jag tagit av mig landstingskläderna och satt på mig mina egna. På väg upp från omklädningsrummet i sjukhusets kulvert går jag från läkare till människa och med den förvandlingen kommer sorgen. Sedan kommer ilskan, och den beror på maktlösheten. Trots att jag och alla andra gjorde precis allt som stod i vår makt räckte det inte till.

När arbetet är organiserat på ett sätt som gör vården svår eller omöjlig att bedriva och detta kostar någon livet blir sorgen lika stor men ilskan desto större. Ilskan som beror på insikten att döden skedde i onödan, att den gått att undvika, att livet tog slut i för att politiker beslutat sig för att spara pengar och sjukhuschefer beslutat sig för ännu en omorganisering för att möta politikernas besparingskrav. Ilskan över att någon förlorat sig liv, andra förlorat en älskad familjemedlem, medan ytterligare andra sparat 3 öre per intjänad hundring på skatten och kan göra ROT-avdrag på den nya altanen.

Under varje dödsbevis står en läkares namnteckning och intill läkaren står ett helt arbetslag. Tillsammans är vi satta att administrera och härbärgera slakten av den offentliga sjukvården. Är patientsäkerheten hotad? Jag börjar nästan tro att den är hatad.