Är muslimska patienter verkligen så annorlunda?

”Arbetsgruppen för den muslimska andliga vården i sjukvården”, en grupp utsedd av riksorganisationerna inom det Islamiska Samarbetsrådet, har utarbetat ett dokument med fokus på ”frågor som rör den muslimska andliga vården inom hälso- och sjukvården”. Dokumentet, som liknar en manual, innehåller information ”som kan vara till hjälp för vårdpersonal i mötet med muslimska patienter”. Det avhandlar bland annat den islamiska synen på livet, hälsa, föda, döden samt behovet av avlönade sjukhuskoordinatörer med uppdraget att vara en länk mellan sjukhusen och muslimska församlingar.

Dokumentet tjänar i vissa stycken som en påminnelse, om anständigheten att bemöta sjukhuspatienter i kris sympatiskt genom att exempelvis i den mån det är möjligt ta hänsyn till deras moraliska övertygelser. Där vegetarianer får vegetarisk kost, och kristna patienter kan be, ska muslimer kunna be i svåra stunder och erbjudas mat fri från fläskkött.

Men där slutar tyvärr dokumentets förtjänster och frågetecknen infinner sig. Det konstateras nämligen att ingen religion existerar fri från kulturell tolkning och att kulturer inte är ”statiska eller fixerade” utan föränderliga. Man påpekar även människans skyldighet att vårda kroppen och ”söka den bästa medicinska vård man kan få”. Detta öppnar upp för en pragmatisk syn där religionsutövningen blir resultatet av den tolkning som görs och att muslimer kan få den allmänna vård som erbjuds.

Men när det kommer till kritan, ger man en statisk syn på muslimer. Istället påpekas vikten av en sjukhuskoordinator, finansierad av Myndigheten för stöd till Trossamfund, som en länk mellan muslimer och sjukhusen. Det är anmärkningsvärt att utrymme för pragmatism först medges men sedan inte tillämpas. Frågan om varför den här arbetsgruppens religiösa tolkningar ska betraktas som vägledande för hur en offentlig finansierad samhällsfunktion ska verka förblir obesvarad. Kärnfrågan verkar inte vara att få den bästa vården, utan hur den ska erbjudas. Varför muslimer ens behöver en särskild länk till vården och koordinator i sjukhusen framgår aldrig.

När muslimska företrädare, eller andra minoriteter, kräver majoritetssamhället på hänsynstaganden för sina särdrag, och efterfrågar annan service än den som erbjuds allmänheten, blir konsekvensen inget annat än motstånd och friktion. I det här fallet, med vården som en av de mest sårbara samhällsfunktionerna idag, infinner sig frågan om avsändarna har dålig inblick i hur belastad vården är? Eller om de är medvetna om situationen men ändå håller sin moral högre än vårdpersonalens och andra vårdsökandes situation? Härur kan inget gott komma.

Dokumentet speglar sin samtid. Dylika tankar skulle inte framföras om det från politiskt håll inte signalerats att faktorer som kön, etnicitet och religion är politiska markörer av vikt. Och dylika tankar hade inte framförts om avsändarna inte var medvetna om att det i mångfaldens namn finns en beredvillighet att serva olika intressegruppers identitetsbaserade önskemål.

Anosh Ghasri, frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande