Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Är läkare konstigare än andra yrkesgrupper?

Som patient är man utsatt i sjukvården och det är inte alltid lätt att få gehör för något som ser ut som ett misstag. Utan att uppfattas som en obehörig som lägger sig i. Åsa Moberg frågar sig varför sjukvården inte har någon kanal för att fånga upp omgivningens engagemang.

Publicerad: 19 december 2014, 05:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Är läkare konstigare än andra yrkesgrupper? Vi andra är i alla fall mer utsatta i kontakten med dem. Vi tar åt oss allt de säger och gör. Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, skrev nyligen om bisarra läkare. Hon kräver inte att bli behandlad med särskild ömhet, ”bara lite allmänt hyfs”. Hon konstaterar: ”Fler läkare behöver förstå att det inte bara är vid allvarliga diagnoser som vi kommer med det enda som vi egentligen har: våra kroppar.”

Hur kan vi hävda dessa kroppars (för att inte tala om psykens) rättigheter i vårdsystem som blivit så slimmade att nästan ingen tid finns kvar för lite vardagligt ”stödprat”? Det funderade jag över när en närstående råkade ut för en cykelolycka med komplicerat benbrott i fotleden. Från olyckan cyklade han vidare till jobbet. Därifrån blev det dock taxi till akuten.

Operationen dröjde tre dagar. Sedan gips i sex veckor, som byttes efter halva tiden. När det togs bort fick han en kvarts samtal med sjukgymnast och ett papper med övningar, samt beskedet att det bara var att börja gå. Trots att det skar som knivar vid varje steg. Remiss till sjukgymnast behövdes inte.

Om jag hade lämnats ensam med mitt brutna ben när jag skulle lära mig gå efter en svår bilolycka våren 2000 tvivlar jag på att jag hade återfått rörligheten. Den gången blev jag återinlagd på ortopeden i Mora och fick två dagars vägledning i att gradvis börja stödja på foten igen. Dessutom fick jag remiss till Patrik, en fantastisk sjukgymnast i Lima.

Ett enda ben är definitivt för lite att stödja sig på för en singel. Hur ska den som inte kan stå utan kryckor göra för att få något att äta? Anhöriga rycker in. Vården utgår från att de finns.

Jag kunde inte låta bli att ringa och fråga om återbesök. Nej, sådant skulle inte behövas. ”Det går att få extra återbesök om det gör väldigt ont”, förklarade en vänlig sjuksköterska. Vilken tur! När patienten hämtat sig tillräckligt från den överväldigande tröttheten för att orka begära det blev det omedelbar remiss till sjukgymnast och nya besked: Den här foten får man inte stödja på alls.

Hur gör man för att uppmärksamma sjukvården på något som ser ut som ett misstag, utan att uppfattas som en obehörig som lägger sig i? En människa har bara två fötter och det finns bara en chans att lära sig gå rätt från början. Att rätta fel i efterhand är svårare.

I Dagens Medicin 3/12 uppmärksammas det dilemma som sjukvårdspersonal hamnar i när anhöriga blir patienter. Det blir spänt när anhöriga kan mer än avdelningens personal. I reportaget säger Elin Eriksson, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, att ”om anhöriga vill vara väldigt delaktiga i vården så bör man försöka låta dem vara det, oavsett bakgrund, om patienten själv vill det”.

Alla vi som någon gång brutit ett ben eller en fot kom med goda råd till den olycksdrabbade cyklisten. Vårdutbildade eller inte var vi överens: ”Du måste till sjukgymnast.” Varför har sjukvården ingen kanal för att fånga upp omgivningens engagemang?

En människa har bara två fötter och det finns bara en chans att lära sig gå rätt från början. Att rätta fel i efterhand är svårare.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev