Malcom Kyeyune: Är en bannlysning från Facebook något att oroa sig för?

De senaste dagarna har det talats mycket om censur på sociala medier. Ämnet är självklart inte nytt, men bannlysningen av en sittande president från i princip alla sådana kanaler har gett frågan en ny och uppenbar relevans.  I USA tycker många trots allt att det som skett är rättfärdigt. Utanför USA har reaktionerna varit långt mer skeptiska inför denna uppenbara maktposition som icke-demokratiska företag nu har i relation till det offentliga samtalet; bland annat har Tysklands Angela Merkel kallat bannlysningen "problematisk".  Denna tämligen stora skillnad mellan reaktionerna i USA och resten av västvärlden ska inte främst förstås som en fråga om principer. Demokraterna i USA är i dagsläget i en mycket tät allians med landets så kallade techjättar, så för dem är risken sannolikt låg att censur kommer att drabba dem själva.  För Europas ledare, däremot, går det inte att lita på samma sätt på att denna icke-demokratiska maktfaktor kommer ha intressen som ligger i linje med en Macron eller en Merkel. Techjättarnas makt blir således mer av en joker i leken och en politisk osäkerhetsfaktor än ett tacksamt verktyg i kampen för politisk överhöghet.  Man bör dock fråga sig om det i dag inte finns en överdrivet stor tilltro till de sociala mediekanalernas makt, och effektiviteten i censur eller kontroll för att uppnå politiska syften – oavsett hur "demokratiska" dessa syften än må vara.  Politiska idéer, precis som religiösa idéer, sprids i regel inte genom anonyma interaktioner mellan människor, utan någon tidigare kontakt. Tvärtom så är den normala spridningsvägen genom sociala förbindelser – familjerelationer, vänskapsband, prat mellan arbetskamrater, och så vidare. I denna värd av flockdjursinstinkt och lågteknologi har inte ens den mäktigaste techbaronen någon större makt.   Både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna säger sig i dag vilja ha mer reglering av dessa techbolag, men från olika håll. Från Åkessons sida är argumentet att regler måste till för att hindra företag från att censurera sina användare, medan Löfven menar att reglernas funktion bör vara att se till så att vem som helst inte kan säga vad som helst offentligt och på så vis bidra till diverse politiska galenskaper. Jag ställer mig tvekande till att Åkessons vision är särskilt sannolik eller praktiskt genomförbar, men Löfvens önskan – om att dessa stora aktörer ska kunna bidra till mer sansade eller "vuxna" politiska samtal – är verkligen ett desperat hopp.   Den som varit vid medvetande de senaste tolv åren kan inte ha undgått att missa att Sveriges hela offentlighet slöt upp i kampen för en sansad och vuxen politik (här förstått som motstånd mot SD) vilket i sin tur ledde till att SD växte så det knakade och Socialdemokraternas politiska särställning gick i kras.  Den som är naiv nog att tro att det var anonyma inlägg på Twitter som låg bakom SD:s tillväxt bör i dag avfärdas som ett helt och hållet hopplöst fall; snarare var stödet för SD något som spreds genom att arbetskamrater pratade med varandra och att familjer pratade vid middagsbordet.   Sociala medier är utmärkta verktyg för att koordinera bridgekvällar eller länka varandra bilder på katter som gör roliga saker. De politiker som alltjämt tror att de är avgörande för människors intellektuella eller politiska utveckling, eller att censur och styrning av folks Facebook-konton erbjuder en tacksam genväg för att sätta dit rivaler, kommer snabbt att upptäcka att de bara lyckas skapa värre problem än de som de ämnade att lösa.