Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Jiang Millington: Är det invandrarnas eller statens fel att livet inte blev som du tänkt dig?

Det politiska landskapet håller på att förändras. Till skillnad från den klassiska motsättningen mellan höger och vänster förenas numera såväl rika som fattiga, välutbildade som lågutbildade kring att antingen skylla sina krossade livsdrömmar på invandrare eller staten.

Publicerad: 8 december 2021, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

PolitikRasismPartipolitikInvandringStatenJiang Millington

Det pågår en rejäl omdaning av svensk politik just nu. Den klassiska motsättningen mellan höger och vänster, borgare och arbetare, är inte längre relevant. Inte heller fungerar GAL-TAN-skalan särskilt väl, vilket Lars Anders Johansson på Timbro konstaterade redan 2018. Det finns ingen skarp linje mellan att vara för frihet och vara grön och liberal eller emot frihet och vara traditionell, auktoritär och nationalistisk. Skärningspunkten går i stället kring frågan vems fel det är att livet inte blev som man tänkt sig. Grovt räknat är det antingen invandrarnas fel eller statens.

Till skillnad från den klassiska motsättningen mellan höger och vänster förenas såväl rika som fattiga, välutbildade som lågutbildade, kring att skylla sina krossade livsdrömmar på kvinnor i slöja. Den andra falangen är lika splittrad. Staten har lagt sig i för mycket, eller för lite, resurser borde omfördelas med större auktoritet, eller inte alls.

Jag kan se tre anledningar till att vi har hamnat här. 

För det första har Sverige aldrig gjort upp med sitt rasistiska förflutna. Rasbiologin har varit en del i den svenska folksjälen och traditionen. Det ansågs självklart att mänskligheten var indelad i olika raser med specifika och karaktäristiska egenskaper. Världens första rasbiologiska institut instiftades här för hundra år sedan, sedan riksdagens samtliga riksdagspartier röstat för dess tillblivelse. Detta arv har levt kvar i föreställningar om ”den andre” må det vara samer, romer, judar, muslimer eller rasifierade. Ibland öppet fientligt, som i steriliseringar av kvinnor med ”fel” anlag, ibland i ”all välmening” som i biståndspolitiken. 

För det andra har dessa rasistiska underströmmar fått oproportionerligt stort genomslag i först sociala medier, därefter i traditionella medier och slutligen i politiken. Yrvaket stod samhället inför den sociala medierrevolutionen och alltför länge hämtades nyheter från Twitter som om det vore en rättvis bild av folkopinionen. Trollarméer och därefter trollfabriker och robotar piskade upp ”folkstormar” på tusentals likes, när det i själva verket handlade om ett handfull konton som spammade nätet.

LÄS OCKSÅ: Stefan Jutterdal: Hur påverkar det hårda tonläget i samhällsdebatten oss?

För det tredje har politik blivit en elitistisk sysselsättning som fjärmat sig från den verklighet den är satt att lyda och styra. Politiker har enorm makt och det har skapat en kultur av intriger, maktmissbruk och odemokratiska metoder. Att trakassera konkurrenter inom partiet ses som ett sätt att skingra agnarna från vetet. Vem är tuff nog att stå pall? Vem är listigast nog att bana sig upp till toppen? Det politiska spelet har fått egenvärde och ren mobbning ses som en del av partipolitiken. Vilka människor blir då kvar som företräder oss?

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Jiang Millington

Krönikör, författare och fristående debattör

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev