Malcom Kyeyune: Allt våld mot kvinnor kan inte skyllas på ”patriarkatet”

Frågan om mäns våld mot kvinnor har blivit ”het” igen, i takt med att allt fler politiker försöker profilera sig som ”starka” på området. Det går dock att ställa sig frågande till hur mycket verkstad som det går att räkna med i dagarna som kommer. 

För det första är detta en fråga som helt enkelt går i cykler, där alla vill prata om den under ett tag för att sedan ägna den tämligen lite uppmärksamhet därefter. För det andra är det en politiskt snårig fråga där diskussionen ofta stöter på patrull när den konfronterar elefanterna i rummet: SD och invandring.

LÄS OCKSÅ: ”Det krävs mer än skärpta straff för att motverka mäns våld mot kvinnor” 

Framväxten av det åttonde partiet har gjort det tämligen känsligt att försöka nyansera en diskussion om våld mot kvinnor. 

Det ligger ett antal landminor begravna i Sverige som alltid riskerar att explodera i ansiktet på den som inte talar i klichéer. 

Den första landminan är den faktiska överrepresentationen som finns bland utrikesfödda när det gäller sexuella övergrepp. Givet att ingen vill ge SD ”rätt” i en sådan här fråga blir reaktionen tyvärr att låtsas som om denna överrepresentation antingen inte existerar eller inte behöver förklaras. 

Ur ett taktiskt/politiskt perspektiv är en sådan linje självklart logisk, men bara för att elefanter ignoreras betyder de inte att de inte kan fortsätta att vältra möbler.

Det andra problemet är mer centralt: det är inte rationellt att tala om ”mäns våld mot kvinnor” som en enda monolit. Det våld som faller inom begreppet ”hederskultur” bör exempelvis inte blandas ihop med sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Klämkäcka förklaringar om att ”patriarkatet” står bakom alla dåliga saker i mellanmänskliga relationer må vara lockande, men de ger sällan särskilt bra vägledning när det kommer till att hitta lösningar.

LÄS OCKSÅ: GAPF: Skydda flickorna som utsätts för hedersförtryck

För att åter använda hederskultur som vårt exempel är problemet här att flickor och kvinnor kontrolleras hårt av släkt och omgivning, därför att denna omgivning praktiserar endogami; giftermål inom den egna gruppen. Att se till att flickorna inte skaffar pojkvän eller vanhedrar familjen är i många kulturer något normalt. Endogama äktenskap är hur den egna släkten konsoliderar egendom och överlever. 

Våldet här är ofta utfört av män, men planeras inte sällan också av kvinnorna i släkten. Att försöka ”behandla” hedersvåld på samma sätt som om det rörde sig om en svartsjuk svensk man kommer därför inte att fungera, eftersom våldet är socialt sanktionerat och ”rationellt” för de som ägnar sig åt det.

LÄS OCKSÅ: Synliggör och bekämpa killars våld mot tjejer 

Att likställa sådana problem med ”taskiga attityder” hos män i allmänhet leder snabbt fel; kvinnorna som driver på våldet måste retuscheras bort från bilden och göras till viljelösa verktyg för att berättelsen ska gå ihop. Men ivern att utbrista att det ”är samma talibaner här som där” är ofta stark, då det tar emot för så många att ens erkänna att vissa problem med våld mot kvinnor är, lite raljant uttryckt, ”importerade”. 

Det finns våld som går att förklara med attityder, och våld som (likt hedersvåld) har mer att göra med hur man bevarar familjestrukturer, och det finns också skillnader i attityder mellan olika länder och regioner i världen. Allt detta borde vi faktiskt tala mer om i syfte att försöka förstå, inte för att vinna billiga poänger.