Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

lördag15.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Allmännyttan har kapitulerat för bokrisen

I trångboddhetens spår växer segregationen och kriminaliteten. Och där det finns för få bostäder försämras företagens möjligheter att nyanställa. För att inte tala om vad som händer med priserna på bostadsrätter. Och mitt i allt detta står allmännyttans beslutsfattare och bara tittar på när bostadsbristen blir alltmer akut.

Publicerad: 3 november 2014, 05:04

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

BostadsbyggandeAllmännyttanBostadsbristen

Lite hårdfakta. 2013 färdigställdes cirka 30 000 bostäder. I runda slängar jämnt fördelat på bostadsrätter, hyresrätter och småhus. Mot detta ska ställas att drygt 300 000 unga är bostadssökande, och att femtedel av alla mellan 20-27 fortfarande bor hemma. De är inte heller intresserade av stora lägenheter, eller av att betala så öronen blöder. Till det kommer många, många tusen i andra åldrar som också behöver bostad, för att arbetet kräver flytt, för att de lever kvar ensamma i för stora bostäder, för att de behöver kunna skilja sig. Eller för att de kommer hit undan krig och fasor.

Inte heller byggs det mest där behovet är som störst. Tyvärr.

Klokt folk - nåja - har dragit sig i örsnibbarna länge nog, och petat i regelverk, eller dragit hyresregleringen en gång till (med argument av typen att DET är socialism så det ska bort), samt föreslagit att villaägare - jojomän - ska få bygga en liten stuga på tomten, att hyra ut. För huvudsaken i dagens bostadsdebatt tycks vara att någon ska tjäna pengar på det, och går inte det så kommer det inte att byggas. Alla andra aspekter på bostadsbyggandet verkar vara totalt ointressanta. Tro mig. Här handlar det om att bostaden helt enkelt ska ses som en säker investering, hur galet det än kan låta. Fråga vilken mäklare som helst.

Under tiden växer problemet. Som är mer långtgående än att bara handla om tak över huvudet och någonstans att koppla in datorn. I trångboddhet växer segregation och kriminalitet. Med bostadsbrist krymper företags möjligheter att rekrytera. Med ett bostadsunderskott skjuter priserna på tillgängliga bostadsrätter i höjden på ett rent absurt sätt, vilket i sin tur i dag fått en del klokt folk att börja frukta en bostadsbubbla. I och för sig är den redan här, vilket kommer visa sig om det börjar byggas mer, för då sjunker priserna, med elände och ekonomiska bekymmer för den som sitter som Svarte-Petter med stora lån.

Ointresset för frågan gör att många kommuner i dag inte ens vet hur många bostadssökande de har, eller hur mycket de behöver bygga. Eller så förlitar man sig bara på att det finns lediga bostadsrätter i nån annan kommun. Oftast har man också sålt bort tomtmark till stora byggföretag som belåtet sitter på den utan att bygga, i väntan på ännu bättre tider.

Det är sådant här vi ska ha allmännyttan till. Att bygga där det behövs, åt de som behöver. Fast i dag vågar inte den numera bolagiserade allmännyttan bygga där det behövs, åt de som behöver, för då förstör man den heliga konkurrensen (samma konkurrens som håller tillbaka just byggandet - bostadsbrist ger ju högre vinster). Men det finns vägar runt, till exempel genom att skapa allmännyttiga stiftelser, där man inte har ett vinstkrav, utan en självkostnadsprincip.

Visst, det är kontroversiellt, men att bara sitta och vänta på att marknadens kommande kollaps är knappast en bättre lösning. Man kan tänka sig tvångsåtgärder mot kommuner som inte bygger. För frågan är inte om man behöver bygga, frågan är om det politiska modet finns.

Calle Fridén, fackligt aktiv byggnadsarbetare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev