Alliansväljaren inte längre den Alliansen tror

Vad återstår i praktiken av Alliansen? Efter beskedet att C och L inte längre står bakom en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist tog diskussionerna om söndringen mellan allianspartierna ny fart. När partisplittringen i misstroendefrågan raskt följdes av fientliga läckor med beskrivningar av interiörer från förhandlingarna blir bilden att det nu snarare handlar om fyra partier som helt fokuserar på det egna partiets ställning på bekostnad av oppositionsblockets möjligheter.

Men en minst lika intressant och knepig fråga är i vilken utsträckning det fortfarande finns alliansväljare. Att ens formulera frågan på det viset är en provokation för många borgerliga hjärtan. Hur skulle det inte kunna finnas alliansväljare? Allianspartierna har sitt väljarstöd och dessa väljare föredrar en alliansregering, alltså är de alliansväljare. Så enkelt är det med den saken. Eller?

Den tillspetsade frågan siktar på något annat. De alliansväljare som utgjorde väljarunderlaget för alliansregeringarna uppvisade mer av en gemensam syn på samhällsutvecklingen än de gör idag. Populärt översatt i relationstermer framstår alliansväljare i växande grad som ett äktenskap mellan makar som å ena sidan alltjämt är överens om att de (kanske av pragmatiska skäl) vill hålla ihop relationen, men samtidigt har ett förhållande som börjat spreta allt mer.

Hur man ser på samhällsutvecklingen är en mycket bred fråga som ger signaler om ens värderingar och attityder i stort. Tidigare syntes en påfallande samsyn här mellan de tre största allianspartiernas väljare. Så sent som under valåret 2014 liknade M, C och L väljarna varandra i hur de ställde sig i den grundfrågan, medan KD-väljarna även sedan tidigare varit ett snäpp mer kritiska i synen på samhällsutvecklingen. KD-väljarna utgjorde ett mer värdekonservativt inslag på marginalen i ett allianskollektiv som huvudsakligen präglades av samsyn.

Efter migrationskrisen 2015 förändrades mönstret. M-väljarna rörde sig tydligt i KD:s riktning och andelen samtidskritiker växte snabbt. L och C-väljarna fortsatte däremot att ligga nära varandra. Visserligen växte samhällskritiken även där, men det samtidskritiska språnget som M-väljarna tog har ingen motsvarighet hos L- och C-väljarna. Trenden har fortsatt och nu har M-väljarna passerat KD-väljarna i andelen skeptiker mot samhällsutvecklingen.

Det som tidigare var en tydlig alliansklunga har förgrenats till två mer jämnstora väljargrupper med olika syn på hur det står till med Sveriges färdriktning.

I bistra tider lär vi känna oss själva. Under tider med politisk framgång och mer lätthanterliga samhällsproblem är det förmodligen lättare att för stunden överbrygga och skjuta åt sidan underliggande åsiktsskillnader. Men i motvinden och när dagordningen nu toppas av svåra, uppslitande samhällsfrågor blottas underliggande motsättningar som fanns latenta även under alliansåren.

Nog finns det ännu alliansväljare i den meningen att allianspartiernas väljare fortfarande önskar en alliansregering. Men allianspartiernas splittring återspeglar att alliansens väljare i sin upplevelse av samhällsutvecklingen inte längre följs åt som förr. Den klyftan överbryggar man inte i en badtunna.

Peter Santesson, statsvetare, författare, opinionschef på Demoskop