Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Alliansens bittra läxa

Visst har det gått bra för Sverige på många punkter. Men frågan är om det inte hade kunnat gå ännu bättre om mer av politikernas fokus legat på att skapa och driva opinionen - långsiktigt - istället för att följa John? Det kan Alliansen bittert komma att få erfara i hösten val.

Publicerad: 23 april 2014, 06:17

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vi lever i en tid av paradoxer, i ett splittrat tidevarv där vi slängs mellan ytterligheter. Artificiella statussymboler förkastas, det autentiska upphöjs, det som inte känns rätt är per automatik fel. Vi lever i den bästa av tider, vi lever i den sämsta av tider. Tider där de berättigade motfrågorna uteblir, där den som lyckas paketera sitt budskap med mest osynlig tejp vinner.

Det är svårt att inte ironisera när politiker från höger till vänster indignerat förklarar vikten av långsiktighet. Inte minst ifråga om privata aktörers etablering i välfärdssektorn tycks behovet av långsiktighet närmast bottenlös.

Missförstå mig rätt, principen om långsiktighet är värd att premieras även om den absolut inte ska missbrukas av klåfingriga politiker som önskar kringgå den grundläggande äganderätten. Med detta sagt är det uppenbart att den som har ett mål, en vision som den strävar mot är vaccinerad mot yttre påverkan. Den som anlägger ett långsiktigt perspektiv är förmögen att se bortom enskilda hinder i nuet. Den långsiktige vet att gemensamt för all framgång är förmågan att åter resa sig efter ett misslyckande. Det är drömmen om det som hägrar vid horisonten som visar vägen, inte de otaliga riskerna som kantar vägen dit.

Men om långsiktighet är av godo, och dessutom något som våra alldeles lagom idealistiska politiker framhåller, är det då inte på sin plats att undra vad som hände med långsiktigheten inom politiken? Hur rimmar krav på andras långsiktighet ihop med den egna besattheten vid morgondagens rykande färska opinionsmätning? Och vad hände med den visionsdrivna politiken, den som lägger ut kursen för framtiden? Vem kan egentligen namnge en politiker vars visioner sträcker sig bortom riksdagsvalet i september?

Det är tydligt hur just brist på politisk långsiktighet kan slå fel. I skolans värld har dess avsaknad fått förödande konsekvenser långt innan diskussionen kom att domineras av frågor rörande ägandeform och vinst, frågor som knappast förklarar den svenska skolans stabila kristillstånd. Snarare är det som så att det var när skolan, en institution som drivs bäst av lärare och rektorer - inte politiker och kränkta föräldrar och barn, tvingades underkasta sig allehanda utvärderingar med ojämna mellanrum, långt innan de otaliga reformerna hann sätta sig, som långsiktigheten rationaliserades bort.

Svensk samtidspolitik lider av patologisk paternalism. Visst har det gått bra för Sverige på många punkter, men frågan är om det inte hade kunnat gå ännu bättre om mer av politikernas fokus legat på att skapa och driva opinionen - långsiktigt - istället för att följa John? Det räcker nämligen inte att göra rätt i stunden om man inte förmår sätta reformerna i en större kontext. Det kan Alliansen komma att bittert få erfara i hösten val. Långsiktigt kan det bli en dyrköpt läxa.

Alice Teodorescu, Jurist och borgerlig opinionsbildare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev