”Alla skäl att göra abort är legitima”

”I can’t believe I still have to protest this shit”. Plakaten brukar dyka upp i feministiska demonstrationer världen över, för maximal poäng burna av till åren komna kvinnor.

Ofta handlar det om aborträtten. På Irland röstade man nyligen för liberalare lagar, annars går det ofta åt fel håll. Till och med i den svenska valrörelsen var frågan uppe. Försöken att införa rätt för vårdpersonal att vägra att utföra aborter har inte övergivits.

Inte minst i länder där abort är mer ifrågasatt är det vanligt att en viss sorts fall lyfts för att skapa bredast möjliga sympati. Den här anständiga kvinnan har blivit våldtagen, hon är sjuk, barnet är sjukt. Vore det inte orimligt att tvingas föda?

Det är en begriplig strategi om motståndet är stort, men riskerar att underminera det faktum att alla skäl att göra abort är legitima: Man får göra abort för att man var slarvig, för att man hellre vill driva runt eller göra karriär, för att fostret antagligen har Downs syndrom. För att man ändrade sig.

Det är när man börjar göra skillnad på skäl som man just nu hamnar i Norge; där det lilla stödpartiet Kristelig Folkeparti har fått regeringen att öppna för inskränkningar i aborträtten, med det uttalade syftet att förhindra just aborter av foster med Downs syndrom.

”De har valt att lägga regeringsförhandlingarna i vår livmoder”, sa en kvinna vid helgens motdemonstrationer.

Att jag fortfarande måste protestera mot den här skiten.

Om man försvarar fria aborter möter man förr eller senare argumentet: det är ingen enkel fråga. Vi kanske ska ha fri abort, men kom inte här och påstå att det skulle vara okomplicerad materia!

Det kan naturligtvis vara så. Abort kan vara ett enkelt beslut. Det kan vara överraskande svårt. Just därför finns det endast en person som kan bestämma: kvinnan.

Det är ett missförstånd att någontings komplexitet skulle vara ett argument för att inte låta människor välja själva.

Abort är inte den enda graviditetsrelaterade fråga där detta är sant. Det finns något märkligt i att samtidigt som det råder feministisk konsensus i stödet för fri abort, så har det blivit en närmast lika bred feministisk uppslutning i avståndstagandet från surrogatmoderskap.

Det är mycket svårt att hamna i den slutsatsen utan att ta spjärn mot djupt konservativa föreställningar om reproduktion, biologi och moderskap, och omöjligt utan att underkänna kvinnans kapacitet att bestämma över sin egen kropp. Ingetdera är särskilt feministiskt.

En graviditet är kanske inte mer mystisk eller svår än någon av de många andra saker vi gör för varandra. Familjer kan se olika ut. Och tror vi att kvinnor självständigt kan fatta beslut om abort, varför inte också om surrogatmoderskap?

Detta är inte en allmän plädering för att allt människor vill göra med sina kroppar och liv bör påbjudas. Jag har en hemskt paternalistisk inställning i folkhälsopolitiken och tycker inte att det ska vara tillåtet att köpa sex.

Men den kvalitativa skillnaden mellan att välja att avsluta en graviditet eller att inleda den, den ser jag helt enkelt inte. Jag är övertygad om att kvinnan är kapabel till båda besluten.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare