Alla lika övergivna när otryggheten sprider sig

För tjugo år sedan var man konstig om man inte vågade lämna sitt sovande barn i barnvagn på gatan utan uppsikt en stund. I dag är man konstig om man gör det.
För ett och ett halvt år sedan skrattade vi åt president Trumps märkliga uttalande om våldet i Sverige. #LastNightInSweden blev hashtag och skämt, och den som inte skrattade beskylldes för att vara alarmist eller något ännu värre. I dag – då så gott som varje dag bjuder på svarta rubriker om skottlossning, explosioner och andra svenska våldsdåd – har skrattet fastnat i halsen.

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) Nationella trygghetsundersökningen 2017 är nedslående läsning. Känslan av otrygghet i Sverige ökar samtidigt som förtroendet för polisen och rättsväsendet tydligt minskar. ”Sverige har aldrig varit tryggare” är en slogan som övertygar allt färre.

Vissa saker har blivit bättre. Unga människor har slutat supa sig fulla och bråka på stan, de sitter hellre framför datorn om helgerna och umgås virtuellt. Samtidigt ökar hot, rån, misshandel och framför allt sexualbrott. Sverige har tio gånger fler skjutningar per capita än Tyskland, och vad gäller sprängning av bomber och handgranater kan vi jämföra oss med Mexiko.

Ingen kan längre klandra oss för att vi känner oss så otrygga att vi varken lämnar våra bebisar, skolbarn eller ungdomar ur sikte. De bevakas via appar och skulle deras mobil försvinna från radarn ringer vi genast upp och undrar vad som pågår. Övervakningssamhället, det är vi.

Känslan av otrygghet är försåtlig, den smittar som något slags lågintensiv panik. Om alla grannar investerar i en säkerhetsdörr anses jag dumdristig som låter bli. Om hela klassen hämtas och lämnas av sina föräldrar vid huvudentrén medan mitt barn åker tunnelbana på egen hand blir jag klassad som ansvarslös. Trots att det allt oftare påtalas att barn inte längre kan leka själva och att deras mognadsutveckling är i fara för att vi iakttar varje steg de tar, och trots att undersökningar visar att oron är ogrundad, ympar vi in vår egen skräck i dem från födseln.

Det är som med allergier, om vi skyddar barnen från nötter och gluten riskerar de att utveckla dödlig allergi. Låter vi dem aldrig undslippa vårt vakande öga utvecklar de kronisk otrygghet. Alla gör vad de kan för att känna sig trygga. De som har råd flyttar till grindsamhällen med murar och säkerhetsvakter, andra beväpnar sig och går med i maffialiknande grupper.

Känslan av att ha blivit övergiven av samhället finns genomgående i alla samhällsklasser, tänker jag när jag ser SVT:s realityserie om hemlöshet, 36 dagar på gatan. För en del känns sveket inpå bara skinnet medan andra – ännu – kan sova någorlunda gott om natten. Ordförande för Svenskt Näringsliv Leif Östlings ”Vad får jag för pengarna?” rungar inom mig. Östling fick också en hashtag, #VadFanFårJag och många fnös åt hans fråga. Men den blir alltmer relevant.

Under tiden fikar och käbblar de folkvalda, vars största uppgift är att se till att folket både känner sig och är trygga. Och för varje dag som går blir uppgiften allt svårare att fullgöra.

Anna Ekelund Nachman, journalist, liberal debattör & begravningsentreprenör