Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag19.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Äldre som bor hemma en dyrköpt lösning

Lågt räknat utför 1,3 miljoner anhöriga varje år vårdinsatser i hemmen till ett värde av 181 miljarder kronor. SKL:s övergripande mål har varit att äldre ska få hjälp hemma. Men är det rätt tänkt?

Publicerad: 10 augusti 2017, 03:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

ÄldreboendeAnhörigvårdHyresrätter

Det behövs mer forskning om anhörigas slit med vård och omsorg. Hur många blir utbrända och vad kostar det? Hemtjänst är ett system som bygger på att någon ber om hjälp. När minne, rörelseförmåga, syn eller hörsel faller bort är det inte självklart att be om hjälp.

Vi 40-talister uppfattar oss som evigt unga och friska. Vi behöver kanske gå på kurs för att lära oss be om hjälp? Och fortsättningskurs för att ta emot den. Om det finns hemtjänst faller ansvaret för överblick och samordning med sjukvården ändå tungt på anhöriga.

Det finns 30 000 ”seniorboenden”, men antalet minskar medan vi seniorer beräknas bli väldigt många fler. När svaghet och sjukdom gör det omöjligt att bo kvar hemma måste allt fler konkurrera om allt färre platser på boenden med vård och omsorg. Resten får anhöriga ta hand om.

Lågt räknat utför 1,3 miljoner anhöriga varje år vårdinsatser i hemmen till ett värde av 181 miljarder kronor, enligt Lennart Magnusson, forskare och chef för Nationellt kompetenscentrum anhöriga, NKA, i Kalmar. Med små medel skulle effektivt stöd kunna erbjudas, men det sker i alldeles för liten utsträckning. ”I stället ökar bara pressen”, konstaterar Magnusson.

Summan kan jämföras med att kommuner och landsting varje år betalar 109 miljarder för vård och omsorg av äldre. SKL:s övergripande mål har varit att äldre ska få hjälp hemma. Är det rätt tänkt?

Gemenskap är en av de viktigaste funktionerna för hälsa. Det gäller särskilt äldre, eftersom de slussats ut ur ”naturliga” gemenskaper, som arbetslivet. Kommuner borde bygga massor med lägenheter som utformas för funktionshindrade, där äldres möjligheter att träffas underlättas. I stället gör den förstelnade bostadsmarknaden att många äldre bor kvar i opraktiska bostäder.

De som bygger nytt är privata byggherrar. Då blir det bostadsrätter. Kommuner brukar vara tacksamma att någon bygger, när de inte förmår själva. Bostadsrättens privatekonomiska fördelar gör att den tränger ut hyresrätten. Det är inte dyrare än att hyra och man betalar till sig själv.

Nackdelarna talar ingen om. Men ju äldre de boende blir, desto mer märks problemen. Dåligt fungerande bostadsrättsföreningar är vanliga. Ämnet är känsligt. Inget system finns för att hantera tvister. Byggfusk, felaktiga reparationer eller störande grannar kan förgifta tillvaron.

I en hyreslägenhet kan den boende vända sig till störningsjouren, kommunen eller Hyresgästföreningen. För bostadsrätter finns inget sådant. Problemen kommer att växa i takt med att allt fler äldre inte klarar att vara skötsamma grannar.

Det kan gälla saker som orimliga ljudnivåer, särskilt plågsamt vid den omvända dygnsrytm som dementa ofta lever i, eller hälsovådlig sophantering. Vilken kommun blir först med att inrätta en boendestörningsenhet som, oavsett ägarform för bostaden, kan medla mellan hänsynslösa äldre och störda grannar?

Det behövs stöd för omgivningen, inte minst kring de många äldre som saknar anhöriga. Det borde alltid finnas någon som kan gripa in när vardagen börjar gå över styr.

Åsa Moberg, journalist och författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev