Mats Reimer: 25 år vore en rimligare åldersgräns för hormonbehandling

Socialstyrelsen håller på att omarbeta sina riktlinjer för vård av barn med könsidentitetsstörning, könsdysfori eller könsinkongruens – kärt barn har många namn. Just nu behandlar en arbetsgrupp de nya kommande råden kring hormonbehandling med pubertetsblockerare och könskonträra hormoner. Men gick detta arbete rätt till?

Till projektgruppen och deras rådgivare har man valt att inte ta med några barnendokrinologer som är kritiska till den hormonbehandling som hittills varit praxis, och självklart är det lättare att nå samsyn om man utesluter personer med andra åsikter. Misstanken att projektgruppen kan ha hemfallit åt ”groupthink” stärks av att de frångått den normala arbetsprocessen vid Socialstyrelsen. I vanliga fall inhämtas även erfarenheter från en extern konsensuspanel, helt fristående från projektet, men denna gång valde man att avstå från detta.

Jämfört med Socialstyrelsens tidigare råd rekommenderar det nya förslaget en större försiktighet och innehåller fler förbehåll. Men myndigheten hävdar fortfarande att det är rimligt att ge vissa barn pubertetsblockerare vid första tecken till pubertet, vilket för flickor kan uppträda redan vid åtta års ålder. Detta trots att de redovisade vetenskapliga sammanställningarna tydligt anger att det i dagsläget inte går att bedöma vare sig effekten av eller riskerna med dessa hormonbehandlingar.

Eftersom de helt saknar tillförlitlig vetenskaplig evidens lutar projektgruppen sig mot den ”beprövade erfarenhet” som deltagarna i projektgruppen själva står för. Det kan hävdas att detta är ett slags jävssituation eftersom det är emotionellt krävande att ändra sig och erkänna att tidigare praxis medfört en oacceptabel risk för vårdskador.  

Det är påfallande att ordet ”ångra” bara förekommer en enda gång i detta utkast till behandlingsrekommendation. Och inte en enda av de vetenskapliga referenser som citeras handlar om den allt mer uppenbara förekomsten av desisters/detrans: unga som ändrar sig och ibland bittert ångrar att sjukvården förändrade den från början friska kroppen.

När Socialstyrelsen tidigare kommit fram till att oåterkalleliga kirurgiska ingrepp som underlivskirurgi inte bör ske före 18 års ålder, är det svårt att förstå varför hormonbehandlingar som ger oåterkalleliga förändringar skulle vara rimliga före 18 års ålder.

Remissvaren på det nya förslaget till riktlinjer visar på polariseringen och oenigheten inom fältet. Astrids Lindgrens barnsjukhus anser att hormonbehandling bara undantagsvis bör erbjudas före 18 års ålder, och i så fall enbart inom ramen för klinisk forskning. Redan i dag har sjukhuset stoppat nya hormonbehandlingar för de under 16 år. 

RFSL, Transammans och Patientförening för transpersoner gillar däremot inte att de nya riktlinjerna blir mer restriktiva med läkemedel. De ser i stället risker med att inte redan som barn få ändra sin kropp när man önskar det. De vill också att de som upplever sig ”icke-binära” ska kunna få hormonbehandling. En endokrinolog som ställts inför sådana önskemål har hörts konstatera att det tyvärr inte finns icke-binära könshormoner.

För den som inte gått igenom pubertet är det exempelvis svårt att förstå vad oförmåga att få orgasm innebär. Och unga har ofta svårt att föreställa sig vad det innebär att vilja bli förälder, att amma sitt barn. Denna vetskap om att unga, även de som är myndiga, ofta inte är mogna att fatta oåterkalleliga beslut avspeglas i vår lagstiftning där den som är under 25 år inte anses mogen nog att fatta beslut om att sterilisera sig. Det låter som en rimligare åldersgräns även för hormonbehandling som avser att förändra en frisk kropp och skapa ett livslångt vårdbehov.