Maria Taranger: 2020 – året då lagom blev extremt

Livet i Sverige börjar så sakteliga återgå till det normala. Skolorna har upphört med distansundervisning och snart har även alla universitetets studenter fått träffa sina kursare IRL. Min 20-åring är åter ute med vännerna på stans klubbar och kommer lyckligt hem och berättar att ingen hindrat henne från dra fram en extra stol för att slå sig ner bland nya bekantskaper.

Min sons flickvän går första året på estetprogrammet och bjöd in till skolkonsert. Glädjen bland lärare och elever var påtaglig och det högg till i hjärtat när jag insåg att treorna väntat i nästan två år på att sjunga för oss.

Andelen vaccinerade tickar stadigt uppåt även om det verkar segt med de sista procenten. Sverige har just nu minst antal inlagda på iva för covid-19 per miljon invånare i hela Europa och ser vi i backspegeln vet vi att landet år 2020 tillhörde den tredjedel av länder i Europa med lägst överdödlighet.

I vården stretar vi på med att minska det uppdämda vårdbehovet och samtidigt hantera alla akut sökande. Det är som om en storm dragit fram. Vi klarade oss igenom den, men på stranden ligger vrakspillrorna. Vi försöker bygga upp avdelningar och verksamhet igen samtidigt som vi oroligt sneglar mot horisonten efter nya mörka moln. Applåderna har tystnat och DN:s förstasida tisdagen 9 november har huvudrubriken ”Brottsbekämpningen viktigast för väljarna”. 

Därför borde jag kanske bli glad över att coronakommissionen inte har glömt vårdpersonalens enorma insatser och lovordar dem i rapporten som publicerades den 29 oktober. Men smockan de samtidigt delar ut till Folkhälsomyndigheten och regeringen tar bort den glädje och stolthet jag annars hade känt.

För mig var Folkhälsomyndigheten fyrbåken i den här stormen och Tegnell den skeppare som stadigt stod vid rodret och sökte parera kastvindar och kryssa mellan skär i mörker och dålig sikt. Varje åtgärd har en sidoeffekt och det som 2020 räddade en grupp ur befolkningen från covid-19 kan göra att en annan grupp råkar illa ut senare. Vi ser det nu inom barnsjukvården med den svåra RS-säsongen. Sannolikt var de tuffa åtgärder vi faktiskt vidtog i Sverige nödvändiga, men jag är så glad att vi inte stängde ner hela samhället fullständigt och slog ut skolgången för alla barn. 2020 var året då världen blev galen och lagom blev extremt. 

I P1:s Lördagsintervju får Karin Tegmark Wisell tålmodigt gång på gång förklara varför vi inte kunde testa brett i början av pandemin. ”Det var brist på reagens världen över. Vården hade fullt upp med att ta hand om alla sjuka och det fanns inte kapacitet för omfattande provtagning och smittspårning”. Men kommissionens dom är hård: ”Sverige hantering av pandemin har präglats av senfärdighet och har varit undermålig” och det beskrivs som ”ett haveri” att man inte fick i gång fullskalig provtagning under första vågen. 

Vad får den här rapporten för bieffekter? Kommer kunniga tjänstemän hålla huvudet kallt och tänka helhet och hållbarhet nästa gång det kommer en katastrof? Kommer någon våga ta ansvar i ett osäkert läge om man vet att man så lätt blir uthängd efteråt? Jag skulle verkligen önska att kommissionen beaktar det inför slutbetänkandet.