Vore det inte bättre om det offentliga Sverige höll ihop?

Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) har riktat stark och allvarlig kritik mot hur de äldre på våra boenden behandlats under pågående pandemi. Kritiken handlar i huvudsak om att de äldre inte fått den läkarkontakt man har rätt till. Nu noterar jag att staten tydligen anser att allt är regionernas fel. ”Ingen tvekan” enligt statsministern.

I mina öron låter det som en väl enkel analys. Ur mitt perspektiv, som tidigare vd på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och numera ordförande i styrelsen för Karolinska Universitetssjukhuset, är det viktigt att ansvaret är tydligt. Och rimligen är staten ansvarig för den strategi man valt utifrån de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten gett. Kommuner och regioner ansvarar sin tur för att möta det behov av vård och omsorg som uppstår till följd av den valda strategin.

Uppenbart har vårt land drabbats av betydligt högre dödstal än andra länder och det finns anledning till rannsakan. För alla parter. Och hur var det under våren?

Först när smittspridningen nått sin kulmen – i mitten på april – fattade Socialstyrelsen beslut om fördelning av skyddsutrustning till kommunerna och först tre veckor senare kom Folkhälsomyndigetens rekommendation om åtgärder för att förhindra smittspridning från personal till de äldre på boendena och att man skulle testa äldre med covid-19-symptom. Redan dessförinnan – i början på april –  rekommenderade Socialstyrelsen att den kommunala hälso- och sjukvården skulle undvika de läkarbesök som i stället skulle kunna hanteras på distans. Säkert rimligt då, men sannolikt ledde det till den situation som nu Ivo kritiserat. Är det regionernas fel?

Beträffande skyddsutrustning så kan säkert berättigad kritik riktas mot såväl stat som kommuner och regioner för att ha haft för lite i lager. När situationen började bli akut i våras fick Socialstyrelsen i uppdrag att ordna nationell anskaffning. Enkelt uttryckt – inget hände på en månad. I det läget satte Karolinska upp ett team med personal från regionen och Scania, som dammsög marknaden och ordnade med att svenska företag ställde om till produktion av skyddsutrustning. Även SKR:s dotterbolag SKL Kommentus fick dra igång upphandlingsaktiviteter, eftersom de statliga insatserna dröjde. Är det regionernas fel?

Den 19 november beslutade regeringen att Folkhälsomyndigheten får meddela föreskrifter om lokala besöksförbud på äldreboenden. Först den 3 december fattades beslut om tillfälliga besöksförbud i 32 kommuner. Under tiden tar några kommuner egna beslut om besöksstopp – verkligen inga lätta beslut för kommunerna. Vad händer då? Jo, Ivo meddelar att man inleder tillsyn och hotar med kännbara viten. Är det kommunernas fel?

I svensk samhällsdebatt finns ofta en tendens till att påstå att om bara staten tog hand om till exempel sjukvården eller skolan, så skulle alla problem vara som bortblåsta på ett litet kick. Jag brukade raljera på min SKR-tid om att man ville kopiera de statliga succémyndigheterna Polisen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, som tydligen fungerar fläckfritt och där allt är lika i hela landet. Tillspetsat (medges), men det ligger en hel del i det.

På Karolinska Universitetssjukhuset kunde jag under våren och nu även under hösten notera den oerhörda snabbhet som sjukhuset agerade med. Man ställde om verksamheten för att bekämpa pandemin och ökade på kort tid antalet intensivvårdsplatser (iva-platser) från 40 till 200. Dessutom med mycket hög grad av överlevnad efter svår intensivvård, samtidigt som inga köer uppstod för cancer- och hjärt/kärl-operationer. De insatserna visar att man tagit ett mycket stort ansvar regionalt.

Vore det inte bättre om det offentliga Sverige höll ihop i denna för landet mycket svåra situation?

Håkan Sörman, ordförande Karolinska Universitetssjukhuset, tidigare vd på SKR och landshövding