Vidga straffansvaret för tjänstefel

Svea Hovrätt har i dagarna avgjort en av de rättsprocesser som följde i kölvattnet av Region Stockholms, får man numera säga, sedvanligt oskickliga upphandling gällde kollektiv sjötrafik. Upphandlingen hade ett värde som uppgick i hela 1,2 miljarder kronor. Landstinget förlorade målet och ska nu betala skadestånd till ett av de rederier som drabbades av den vårdslösa hanteringen. Upphandlingsprocessen, och det som har framkommit i förhör med landstingets direktörer, aktualiserar nu frågan om vidgat straffansvar för tjänstefel.

Bakgrunden är följande. Efter dåvarande landstingets tilldelning i november 2015 uppdagades det att den vinnande parten i upphandlingen saknade ekonomisk förmåga att driva sjötrafiken. Efter tilldelning ställde oppositionslandstingsrådet därför nio frågor om det vinnande bolagets ekonomi och dess uppfyllande av de ekonomiska ska-kraven.

I stället för att svara på frågorna valde den ansvariga landstingsdirektören att intyga för trafiknämndens ledamöter att ”de antagna anbuden är baserade på och noga utvärderade mot upphandlingens förfrågningsunderlag och gällande upphandlingslagstiftning”. Ett halvår senare hade två domstolar förklarat upphandlingen regelvidrig. Drygt ett år efter tilldelning gick det vinnande bolaget i konkurs. Konsekvenserna för de bolag som genom Region Stockholms agerande förlorade sina verksamheter är mycket allvarliga.

En fråga som man i efterhand måste ställa är hur det kunde bli så fel när de förtroendevalda bevisligen, på ett tidigt stadium, hade nödvändig information och därför skäl till oro i valet av anbudsgivare. Svaret framkom under förhöret med den ansvariga landstingsdirektören under hösten 2018.

Under förhöret klargjordes att hen själv inte har kontrollerat den kvalificering och utvärdering som gjorts, varken under själva förfarandet eller efter tilldelningen, då uppgifter om fel framkommit och frågor ställts av nämndens ledamöter. Ingen egen bedömning hade gjorts, inga frågor hade ställts och inga dokument hade granskats. Ingen förklaring kunde därför ges till att hen hade intygat att de antagna anbuden var ”noga utvärderade”.

Regiondirektören undertecknade således en tjänsteskrivelse som politikerna hade att förhålla sig till, utan att själv ha någon kunskap om vad hen skrev på. På frågan varför hen inte själv kontrollerade kvalifikationen svarades ”jag såg inget skäl till det”. Detta trots att chefstjänstemannen fått nio direkta frågor från de politiker som hen är ansvarig inför.

Både de förtroendevalda och allmänheten ska kunna ställa höga krav på offentliga tjänstemän, särskilt när så stora värden som 1,2 miljarder står på spel. En lärdom av den misslyckade upphandlingen av kollektiv sjötrafik är därför att det är tid att överväga att vidga straffansvaret för tjänstefel, till exempel genom att klargöra att vissa moment i offentlig upphandling är myndighetsutövning. Kanske skulle de offentligt anställda vara lite försiktigare i upphandlingar om ansvaret i efterhand kunde utkrävas av tjänstemännen personligen. Ingen aktsam person skulle under sådana omständigheter intyga att anbud är ”noga utvärderade” utan att i en domstolsprocess också kunna bekräfta att så var fallet.

Björn Öberg, advokat och ordförande Stockholms Sjötrafik AB